FILM. Passageraren (1966). Se filmen på SVT Play.
Eric M. Nilssons klassiska kortfilm Passageraren från 1966 inleds med en stillbild. Bilden föreställer en nationalromantisk målning som är långt ifrån stillsam – det är sturm und drang i enlighet med epokens estetiska förtecken. Bo Berndtsons sakliga berättarröst hörs på ljudspåret: ”En bild av fåglar, örnar.” En blixt skär ner vertikalt i förgrunden och där bakom avtecknar sig ett par snöiga bergstoppar, omgivna av en tjock molnkrans. ”Alla rådde honom att resa bort”, säger berättaren, och nu när han – filmens namnlösa subjekt – ger sig av, är det till detta han vill: den romantiska naturen. Bergen, molnen, örnarna. Blicka ut från en hög altitud, ner på världen. Få perspektiv – en möjlighet att börja om, med ett nytt sätt att se.
Det var på uppdrag av SR:s dokumentärfilmschef Lennart Ehrenborg som Nilsson gav sig ut i Europa tillsammans med filmfotografen Åke Åstrand i en bil fullpackad med råfilm. Målet var att göra flera korta dokumentärer i cinema verité-stil och Passageraren är förmodligen den konstigaste av dessa filmer.
Resan tar sin början någonstans i Centraleuropa och fortsätter (via båt, bil och buss) in i ett myllrande Paris, vidare genom ett pastoralt landskap för att slutligen tillsammans med en busslast turister lirka sig upp längs en brant bergvägg vid foten av Pic du Midi i franska Pyrenéerna. Gradvis övergår det som inledningsvis var en djupt subjektiv, närmast romantisk resa till en guidad sightseeing.
Roadmovies handlar om uppbrott, att utvidga sitt territorium: att bli en nomad. Det är en kreativ genre, som försöker bryta sig ur invanda föreställningar och att staka nya horisonter för tanken. Det är en polyfon genre – med drag av den litterära utvecklingsromanen – som handlar om tankens dialektiska rörelse, hur den genom att göra sig nya erfarenheter utvecklas, förändras och uppgår i en ny helhet. Det är väl ingen en slump att filmer inom genren ofta utspelar sig på landsbygden. Vår kultur har sedan romantikens glorifierande av naturen haft en idealiserad bild av landet som ett slags antites till det industrialiserade samhället: en plats där subjektet kan få flöda ohämmat av moderniteten. Ingmar Bergmans Smultronstället från 1957 är en perfekt roadmovie. Victor Sjöström spelar Isak Borg, en pensionerad doktor som ska bila från Stockholm till Lund för en promovering till jubeldoktor (”jubelidiot”, som Borg säger). Borg är en – i andras ögon – kall och hård person, men på vägen till Lund får han möjlighet att stanna till vid sitt gamla föräldrahem: en idyllisk plats på landet, beläget vid vatten och som låter Borgs frusna personlighet tina upp i värmen av sina lantligt präglade barndomsminnen.
I jämförelse med Smultronstället är Eric M. Nilssons Passageraren en anti-roadmovie. Den ger oss ingen följdriktig helhet, ingen positiv syntes, bara en osäker inblick i en splittrad upplevelse av en gåtfull värld. Senare Nilssonfilmer som Bläckfiskens bok från 1995 skulle reprisera liknande teman, med något annorlunda infallsvinkel, men det är få filmer som på ett lika underfundigt humoristiskt och spefullt intelligent sätt som Passageraren lyckas skapa inte bara en, utan en hel spegelsal av motbilder till naturen, kulturen och vår eviga jakt på perspektiv.
Det banala sceneriet – turistorter, bilfärjor, motorvägar – kontrasteras med en berättarröst som, kort sagt, berättar vad som händer i bilden. Greppet är enkelt, nästan idiotiskt: genom att uttömligt beskriva bilden uppstår ett glapp, eftersom berättarrösten ställer sig i vägen för tittarens egen föreställningsförmåga. Nu när allt berättas, vad återstår för åskådaren att tolka? Varför berättas det som berättas? Och vad är det som utelämnas? Texten kompletterar inte bilden, utan gör den skum, suspekt.
Efter att ha brutit sig ur den gradvis allt glesare skaran turister når den namnlöse resenären i Passageraren till sist sitt mål: ett högt vattenfall som forsar ner i en avlägsen bergssjö. Det är det nomadiska sökandets slutliga utpost, så långt bort från storstaden som det är möjligt, och det hela visar sig givetvis vara fullkomligt obegripligt. För vad har han egentligen uppnått? Vad har hans berättelse – en eklektisk röra iakttagelser, reflektioner, speglingar, spekulationer – resulterat i, utöver att kontaminera bilderna med godtyckliga betydelser?
Alla – vilka får vi aldrig veta – rådde honom att resa hit, men varför? Naturen är, precis som målningen utlovat, brutal – men på fel sätt. Subjektet saknar den efterlängtade förmågan att uppgå i en syntes med den. Det blir en chock. Alla språkliga hierarkier löses upp: ”Kaos, regndroppe, syrsa …” Han inser att han har blivit lurad och att hans företag varit förgäves, att han trots sin resa inte har närmat sig någon sanning. Resultatet är ”splittrat, löjeväckande och idiotiskt”. Den urbana drömmen om tankens klarhet på landsbygden, bortom storstadens larm, har sällan fått sig en lika sober kalldusch.
Relaterade inlägg
