Dikt, metafor och det som många av oss har lärt oss att betrakta som verklighet flyter ihop i The burial of Kojo, med oklara gränser mellan dröm och vaket tillstånd, nuet och det förflutna, liv och död, och även mellan psykisk sjukdom och vad som skulle kunna betraktas som normala reaktioner på det outhärdliga och det oförlåtliga. Såna skildringar får ofta epitetet ”magisk realism”. The burial of Kojo är inget undantag, även om långfilmsdebutanten Sam ”Blitz” Bazawule sannolikt skulle hålla med indiska författaren Arundhati Roy, om att de verkligheter som hon skildrar inte är att betrakta som magiska för att (den västerländske) betraktaren inte delar dem.
Oavsett om magi är rätt ord eller inte, så har nog Blitz liksom Roy tillgång till berättelser och mytologier samt ett grundantagande om världen som bygger på mer än det ögat ser och vetenskapen bevisat. Men det är en verklighet som för de båda är allt annat än övernaturlig.
Sam Bazawule är född och uppvuxen i Ghana men bosatt i USA gjorde sig först känd som hiphopartist och konstnär under namnet Blitz The Ambassador. Efter premiären på Urban World Film Festival i New York förra hösten plockades filmen upp av Ava DuVernays distributionsbolag, Array, och har sedermera kommit till Netflix (om än inte i Sverige).
The burial of Kojo utspelar sig i Ghana och är en fantastisk (i ordets alla bemärkelser) och mästerligt filmad familjeskildring, berättad av Esi (Cynthia Dankwa), dotter till Kojo (Joseph Otsiman). Kojo är en känslig själ och en varm närvarande pappa som har ett komplicerat förhållande både till sin bror och sin fru. Esis mamma, Ama (Mamley Djangmah), är kärleksfull men trötthet och besvikelse påverkar hennes förmåga att finnas där för sin dotter fullt ut.
Familjens historia av sorg och svek är inte unik någonstans i världen, och deras prekära situation och drömmar om ett bättre liv delas också av miljoner andra, i Ghana och resten av världen. Genom att aldrig missta premisserna fattigdom och utsatthet för plot, behåller Blitz kontakten med det djupt mänskliga och allmänmänskliga.
Med sitt modiga, fantasirika och skickliga handlag undviker Blitz därför både klichéer om afrikansk melankoli och om traditionell afrikansk berättartradition.
Blitz väver omsorgsfullt in Esis, Kojos, Amas, Kojos brors och mammas upplevelser av, och strategier för att hantera, motgångar, svek, outgrundlig sorg men också kärlek, i en kontext präglad av såväl ekonomisk och ekologisk exploatering som myter och sagor som förklarar sakernas tillstånd. Med sitt modiga, fantasirika och skickliga handlag undviker Blitz därför både klichéer om afrikansk melankoli och om traditionell afrikansk berättartradition. I Blitz fabel finns utrymme för såväl förtrollade fåglar, arketypiskt brödradrama och en starkt beroendeframkallande mexikansk telenovela (regisserad av honom själv).
Blitz (och filmens fotograf Michael Fernandez) har hyllats för filmens makalösa fotografi. I en Array-producerad video berättar Blitz hur viktigt det var för honom att kameran följde filmens karaktärer – en reflektion av hans lojalitet med människorna och deras kärleksfulla, hemtama, ångestladdade och magiska blick på de landskap som skildras och varelserna som befolkar dem. Han berättar vidare att han alltid undrat hur de som levt innan honom, skulle ha skildrat världen om de haft tillgång till en kamera. Om hans mormor eller farmor hade gjort film hade den utan tvekan varit magisk och ickelinjär, precis som hans film.
The burial of Kojo är en unik och film av en mångfacetterad och modig konstnär, som också är upphovsman till filmens musik. Blitz Bazawule är den sorts afrikanska filmskapare omvärlden älskar att upptäcka och älska. Därför känns det alldeles särskilt viktigt att betona att hans film är en naturlig del av en filmutveckling som pågått i många år. Man bör akta sig för fällan som får programsättare och kritiker att likt Columbus proklamera en ny era, en ny våg, ett nytt filmspråk och liknande nonsens. Men lika viktigt är det att konstatera – utan att glorifiera motvind och begränsade resurser – att få förutsättningar leder till bättre filmer än kombinationen stark vision, absolut envishet parad med ingen finansiering från klåfingriga filmfonder.
Läs också: Félicité är ett ömsint-utan-bli-sentimentalt porträtt av Kinshasa
