Sture Bergwall, alias Thomas Quick, dödade nästan pojken som han hade våldfört sig på. Då var Bergwall nitton år. Fyra år senare knivhögg han en man svårt, även denna gång närapå dödande. Ett grovt rån av en familj, som Bergwall utförde i sällskap med en tonåring, blev det sista kända brottet innan namnbytet och tiden på Säter med den långa raden erkännanden av sadistiska mord.

Bara det tredje brottet framträder i filmen Quick. Och det framträder som rätt löjeväckande. ”Är det du Sture?” utbrister familjefadern, varpå Sture svär och ser ut att eventuellt ge upp hela saken. Filmen ger den bild av Bergwall som blivit gängse sedan hans upprättelse och frigivning – och sockrar bilden ytterligare. Här framträder en vilsen ofarlig man som mest av allt vill vara till lags och bli omtyckt. David Dencik är naturligtvis utmärkt i rollen. Han och Jonas Karlsson, som spelar Hannes Råstam, är de trygga klippor filmen vilar på. Alba August som Råstams kollega Jenny Küttim är också pålitlig.

Filmen ger den bild av Bergwall som blivit gängse sedan hans upprättelse och frigivning – och sockrar bilden ytterligare.

Tidigt i filmen ser vi Råstam titta igenom ett reportage som ska visas på tv (vi är nog många som känner igen programmet om de förmodligen oskyldigt dömda ungdomarna i Falun), och säga till sin redigerare att lägga in musiken lite tidigare, mot slutet av ett yttrande. Det är gängse känslobearbetning av publiken, och ironiskt nog är filmen gjord efter samma konventionella mönster. För ett ögonblick blir vi dock medvetandegjorda om manipulationen, vilket kunde ha utnyttjats till att göra Quick till något annorlunda, kanske en naknare eller tydligt egensinnigare film. Som det nu är blir den som ett ganska typiskt doku-drama, där mycket ska berättas på kort tid och användningen av split-screen känns mer som ett rent berättartekniskt hjälpmedel än som en stilistisk lösning.

Historien är ju också nästan för bra för att verkligen kunna berättas på ett tillfredsställande sätt. Ingenting tillförs heller i filmen, vi känner ju redan till allt – domarna som återtagits, det märkliga psykodynamiska Sätergänget, den döende reportern. Det är kanske ungefär vad som kan klaras av under mindre än två timmar. Jag hade bara velat känna att Jonas Karlsson/Hannes Råstam verkligen menar det när han under ett möte med Bergwall säger sig känna lycka. Vid det laget vet han om att han har elakartad cancer. Han vet också vad hans granskning av Quickfallet innebär. Råstam är en sann reporter, liksom Küttim en sanningssökare med lidelse för det stora avslöjandet. Vi förstår det och vi ser honom glömma hämta dottern från skolan men förlåter honom för vi förstår att han älskar dottern ändå – det är, tyvärr, nästan olidligt banalt. Att låta honom bekänna sin lycka vid ett besök hos Bergwall är onekligen mindre banalt. Men det hela förblir redovisande, på ett gängse true crime-artat sätt, och jag hade önskat mig något annat. En konstnärlig gestaltning.

Det lilla kan säga mycket om det stora, medan den stora bilden inte alltid säger mycket om de smådelar den består av. Här finns det många uppseendeväckande smådelar – kanske hade de behövt färgläggas lite och ges starkare intensitet för att stå ut som just så uppseendeväckande de är. Ja, svängarna hade behövt tas ut.

Att Bergwall gestaltas på ett så milt sätt är regissören Mikael Håfströms val, och det är fullt legitimt. Men jag tycker att vi borde kunna härbärgera bilden av en man som uppenbarligen och inte bara på grund av droger varit livsfarlig för sin omgivning samtidigt med bilden av en man som dömts för åtta spektakulära mord på uppenbarligen bisarra grunder. Det klarar inte Quick.