Under det sena 1960-talet och tidiga 70-talet sker en framväxt av konsertfilmer och musikdokumentärer, ofta som ett slags hybrider. Ta till exempel D.A. Pennebakers Don’t look back från 1967, som stoltserar en ung, arrogant men briljant Bob Dylan på Englandturné. Samma år filmar Pennebaker även Monterey Pop Festival där artister som Jefferson Airplane, Jimi Hendrix Experience och Canned Heat medverkar. Filmen Monterey pop hade premiär året därpå. Något senare gör en av filmens fotografer, Albert Maysles, Gimme Shelter tillsammans med sin bror David, som till stor del kretsar kring The Rolling Stones ödesdigra Altamont free concert 1969, under vilken Hells Angels kontrakterades för att sköta säkerheten. Fotografen Baird Bryant fångade Hells Angels-medlemmen Alan Passaros knivmord på Meredith Hunter under gratiskonserten, och gjorde tillsammans med Johanna Demetrakas själv en film om The Big Sur Folk Festival samma år, Pop-festivalen vid Big Sur (1971).
Bildspråket i detta kluster av filmer var bland annat influerat av den dokumentära tradition som brukar benämnas ”direct cinema”. Handhållna kameror riktades mot en tidsspecifik kulturscen som kanske bäst beskrivs med engelskans ”counter culture” – en motkultur ofta förknippad med långhåriga hippies vadandes i lera, men flygandes på syra. Ingen film är väl mer känd eller ett bättre exempel på denna strömning än Michael Wadleighs rapport från 1969 års Woodstockfestival. Woodstock har precis som Pop-festivalen vid Big Sur också visats på Cinemateket i Stockholm i augusti.
Vad filmerna har gemensamt, utöver att forma ett myllrande montage från en beryktad musikepok, är en vit och folkrockig övervikt bland såväl artister som publik. Wattstax är en av få konsertfilmer från tiden med afroamerikanska artister, samt en afroamerikansk publik, och skildrar vad som ibland beskrivs som ett afroamerikanskt Woodstock. 1972, sju år efter de våldsamma upploppen i stadsdelen Watts i Los Angeles, anordnade skivbolaget Stax en välgörenhetskoncert på Los Angeles Memorial Coliseum där bland andra artister som The Bar-Kays, Isaac Hayes och The Staple Singers uppträdde. Filmen fick sin premiär 1973.
När någon nämner ”the man” i Wattstax är det ingen flummig abstraktion i Easy riders hjulspår, som syftar på Nixonerans förljugenhet eller en fyrkantig medelklass, utan snarare en direkt referens till överhetens rasistiska våld. Exempelvis våldet som utövades när nationalgardet sattes in under upploppen i Watts 1965. Framträdandena i Wattstax ackompanjeras inte bara av konsertbilder utan även med montage av stillbilder på bland annat John Carlos höjda knytnäve under OS i Mexico 1968, på Huey P. Newton, Louis Armstrong och gamla lynchingsvykort, för att senare övergå i arkivbilder på Martin Luther King. Stilistiskt känns den ibland mer nouvelle vague än New Hollywood.
Samma år som Wattstax ägde rum besöktes Los Angeles-stadsdelen även av Aretha Franklin. Med en rad framgångsrika album och elva raka listettor var hon 1972 etablerad som soulens drottning. Men prästdottern Franklin inledde året med att återvända till sina rötter, till den gospel som följt henne sedan barnsben, och under två kvällar i januari spelar hon in liveskivan Amazing Grace i en baptistkyrka. Albumet som släpptes i juni samma år gav henne en Grammy för bästa gospelframträdande och är än idag det bäst säljande gospelalbumet genom tiderna liksom det bäst säljande albumet i hennes katalog.
Skivan producerades av Aretha Franklin själv, Jerry Wexler och Arif Marden. Aretha stod dessutom för arrangemangen och valet av musiker. Även om förekomsten av ett kompband fortfarande var lite av en nymodighet i gospelsammanhang är det framförallt the Southern California community choir, under ledning av pastor James Cleveland och dirigerade av pastor Alexander Hamilton, som får ta plats jämte Aretha i hennes arrangemang.
Utöver musiker och publik fanns även ett filmteam med på plats. Warner Bros. hade nyligen köpt upp Atlantic Records, skivbolaget som bland andra huserade Aretha Franklin. Och efter framgången med Woodstock hade filmbolaget fått vittring på liveprojektet och bestämde sig för att filma inspelningen av Amazing Grace. Regissören Sidney Pollack var mitt uppe i klippningen av sin första Warner Bros.-film, Jeremiah Johnson – Indiandödaren, när bolagets vd Ted Ashley första gången nämnde projektet för honom. Pollack hade aldrig gjort en dokumentär tidigare och var inte allas förstahandsval. Men studion ville knyta ett namn till produktionen, och framgångarna med den flerfaldigt Oscarsnominerade När man skjuter hästar så… säkrade jobbet åt Pollack som filmade konserten med fyra 16 mm-kameror.
Handhållna kameror dokumenterar en vibrerande energi delad av musiker och publik – men också av en entusiastisk Pollack och hans team.
Resultatet är på många vis en konsertfilm som estetiskt inrättar sig i den kanon som håller på att ta form vid tiden. Handhållna kameror dokumenterar en vibrerande energi delad av musiker och publik – men också av en entusiastisk Pollack och hans team. Pollack tycks redan klippa filmen i sitt huvud samtidigt som fotografernas kameror går på högvarv. Närbilder fångar svettpärlorna i Arethas ansikte, svetten som lackar i pastor Clevelands panna och besjälade tillrop i publiken med en konsertdeltagares närvaro. Här finns även mer påfallande likheter med Woodstock, såsom de snygga split screens som nyttjas i filmens klippning.
Vad som utmärker filmen är Arethas karismatiska och själfulla framträdande. Jag ryser när hon inleder med Marvin Gayes “Wholy holy”, det tåras i ögonen under ett fantastiskt medley av Carol Kings “You’ve got a friend” och gospelstandarden “Precious lord, take my hand” och jag kan knappt sitta still när “How I got over” drar igång. Publiken sitter definitivt inte still. Och till skillnad från andra konsertfilmer från tiden är den nästan uteslutande svart. Till de få undantagen hör Pollack, hans kameramän, liksom Mick Jagger och Charlie Watts som skymtas längst bak i kyrksalen under inspelningens andra kväll. Visst är det kändisar som Clara Ward och Arethas pappa, pastor C.L. Franklin, som bänkat sig allra längst fram, men i övrigt känns publiken som människor från kvarteren. I vissa stunder är det lika mycket deras film, deras musik, och deras gudstjänst.
Det ska ha funnits planer på att visa Amazing Grace som en “double-bill” tillsammans med blaxploitationklassikern Super fly. Bara det antyder en ambition att nå en afroamerikansk publik. Men någon premiär blev det aldrig 1972, och inte överhuvudtaget förrän 2018, tre månader efter Aretha Franklins död. När jag under försommaren ser filmen inför sin svenska biopremiär är det inte utan att jag undrar vad som drog ut på tiden. Jag hinner tänka att cyniska vita producenter och studiochefer säkert inte betraktade en afroamerikansk publik som en köpstark demografi. Men berättelsen bakom Amazing Grace, som i filmen reduceras till en faktaruta om “tekniska problem”, är mer långdragen och har fler sidor än så.
Pollack och hans team hade helt enkelt inte tänkt på att använda klappor för att synkronisera bild och ljud under inspelningen. Dessutom hade fotograferna istället för kontinuerliga tagningar på de olika låtarna stannat och startat kameran vid varje inspirerad nyck, vilket resulterade i över tvåtusen filmsnuttar. Även om denna entusiasm idag smittar av sig på den färdiga filmen var det då en omöjlig uppgift att synkronisera och klippa det enorma materialet. Efter fruktlösa försök gick alla inblandade vidare medan filmrullarna blev kvar i Warner Bros. valv i nästan fyrtio år.
När producenten Alan Elliott jobbade för Atlantic Records i början av nittiotalet fick han nys om materialet genom Jerry Wexler. Det dröjde över tio år innan Elliott tog upp materialet med Wexler igen, men den här gången inleddes samtal med Pollack om hur man skulle färdigställa filmen. Innan Pollack dog 2008 överlät han materialet till Elliott som med hjälp av klipparen Jeff Buchanan hade färdigställt filmen två år senare. Ett projekt som i intervjuer med Elliott beskrivs som Don Qiujoteskt i sig, men som antog nya proportioner när det visade sig att Aretha Franklin inte ville veta av filmen. Försök att visa Amazing Grace 2011 och 2015 stoppades genom stämningar. Det var först efter Arethas död en överenskommelse överhuvudtaget kunde nås.
Förklaringen till varför Aretha stoppade filmen går ibland isär. Detaljer och nyanser tenderar att skifta lätt bara i de intervjuer Elliott gett om Amazing grace. I grund och botten tycks han mena att det handlade om Arethas besvikelse på Warner Bros. ursprungliga misslyckande att leverera en film. Enligt honom hade hennes kontrakt med Atlantic Records och Warner Bros. medfört löften om att bli en filmstjärna. De hade lovat henne en egen Woodstock.
Andra menar att Aretha ogillade filmen Amazing Grace för att pastor James Cleveland, något av en gospelstjärna i sin egen rätt, och hennes pappa fick för stor plats. Drottningen av av soul har onekligen en tillbakadragen roll i sammanhanget jämfört med den predikande Cleveland. Men man får också ta i beaktning att det inte bara är en konsert och skivinspelning, utan även en gudstjänst. När Aretha sjunger råder det aldrig någon tvekan om vem som är filmens stjärna eller på vilket allvar hon tar sammanhanget. Oavsett tro är det närmast religiöst att ta del av bilderna. Det är en uppfattning som även Arethas dödsbo tycks ha delat och bara månader efter stjärnans död slöts en överenskommelse om att visa filmen.
Sett mot andra musikfilmer är Amazing Grace både en produkt av sin tid och en avvikelse från normen. Kanske är estetiska likheter med andra musikfilmer lika mycket ett kvitto på Elliotts medvetande om en kanon som en ursprunglig ambition att ge Aretha hennes egen Woodstock. Men den ständiga jämförelsen, som även drabbar Wattstax, gör mer för att befästa Woodstocks filmhistoriska bäring än att lyfta fram det som gör Amazing Grace unik. Återigen avviker ju Amazing Grace även från en så kallad ”kanon” genom att rikta strålkastarljuset mot en afroamerikansk artist och publik. Det är svårt att inte fantisera om vilken inverkan filmen kunnat ha på film- som musikhistoria om en teknisk tabbe inte fördröjt premiären med 46 år. Men så står den kanske ut desto mer i dag. Det är en bjärt kontrast mot samtida exempel som Beyonces Homecoming. I Amazing Grace tillåts till slut det intima trumfa det bombastiska.
