Torbjörn Axelman är, i stark konkurrens, en av svensk film största särlingar. Hans oeuvre består av internationellt prisbelönta underhållningsprogram, arg satir, några till långfilmer utklädda popvideor och minst en Sverigedystopi – varav det mesta är svårt att se nykter 2019. 

1956 tillhör han de första som anställs på den nystartade televisionen, där han bland annat är med och skapar teveprogrammet Aktuellt. Under sextiotalet utvecklar han en psykedelisk-musikalisk teveunderhållningsform, gärna tillsammans med de Konstfacksutbildade mångsysslarna Lasse Åberg och Ardy Strüwer. Tidigt sjuttiotal gör han en handfull svårbegripliga samarbeten med den i Sverige bosatte countryräven Lee Hazlewood. Helst ägnar han sig åt flyg, både att utöva och att filma. På äldre dagar har han dömts för tre fall av mordförsök.

Onekligen en mångfacetterad man, i skrivande stund 87 år gammal och ännu i livet. 

Het snö är hans försök att göra en sorts europeisk kriminalaction, det vill säga genrefilm med vissa intellektuella ambitioner. Det är en stil som odlas med framgång under sextiotalet, i synnerhet i Frankrike, där sådana som Claude Chabrol och Jean-Luc Godard kombinerar den Hollywoodfilm de älskar med den politik de känner sig moraliskt manade till.

Axelman låter Grynet Molvig lifta med Sven-Bertil Taube – rent objektivt Skandinaviens två snyggaste människor 1968 – genom Europa. I bilen får hon citera Lenin, bekänna att hon är ”lite vänsterorienterad” och ställa den retoriska frågan: ”Måste man inte vara det?” Hon får också uttrycka en tydlig misstro mot eller rentav besvikelse på mänskligheten, som hon kallar ”det enda skadedjuret”. Replikerna hade kunnat ingå i Godards Till sista andetaget eller En rövarhistoria. Det är troligen ingen slump att Molvig har fått det franska namnet Michelle Mareau.

Taube spelar Bobby Flyckt, racerförare, något godtrogen. Molvig är journalist, dock inte den sorten som någonsin använder papper eller penna eller har kontakt med något som helst mediehus. Flyckt skriver sponsorkontrakt för fabrikören Leif Stenhäll (Ernst-Hugo Järegård) – en man som bakom sin altruistiska fasad driver ett hänsynslöst knarkimperium. Stenhäll citerar gärna Rimbaud, som han anser vara en ”storslagen diktare”. Pressad i filmen slut formulerar han sig i sentenser som ”Jag tycker mycket om människor, men bara som material för mitt eget liv”. Flyckt på sitt håll säger saker som ”Man har sagt mig att du jobbar med narkotika?” och i den minst naturliga repliken av dem alla beskrivs Leif Stenhäll som ”spindel i det nät där många förgiftade själar sprattlar”.

Det vill säga Het snö är en film med pretentioner. Den vill ha klass. Den vill röra sig vant mellan cocktailpartyn och motorbåtar. Sven-Bertil Taube bakom ratten på en snabb bil eller en snabb båt eller vad snabbt som står till buds är inte alldeles olik Brett Sinclair, Roger Moores aristokrat i Persuaders! (Snobbar som jobbar, 1970–71). Grynet Molvig påminner snarare om en Monica Vitti eller en Jeanne Moreau – tänkande, mystisk och med något outgrundligt i bagaget.

Det är lögn att påstå att Het snö lyckas i sina ambitioner, men lika lögnaktigt att rakt av avfärda den som ett misslyckande. Den famlar många gånger efter något som den aldrig hittar – en rutin, en professionalitet, en hantverksmässig säkerhet – men den är ovan, inte obegåvad. 2019 är den därför mestadels rätt trist att titta på. Den har inte den amatöristiska charmen hos somliga av de andra filmerna i samma dvd-box, Svenska kultklassiker 2. Inte heller väcker den hos tittaren den där uppfriskande frågeställningen ”vad i helvete är det jag tittar på?” som andra produktioner från samma tid, inte minst några av Axelmans. 

Här och var känner jag ett välkommet förvånat äckel. Sven-Bertil och Ernst-Hugo har en laddad dialogscen på ett hönseri och överröstas genomgående av ett ångestladdat kacklande. Scenen avslutas med närbilder på slaktade hönor med spretande fötter och bloddroppande näbbar. Där finns den där känslan av oj-nu-blir-det-obehagligt-på-riktigt som gärna poppar upp när svenska omdömeslösa sjuttiotalsregissörer ska göra thrillers.

I övrigt är Het snö helt enkelt lite för bra för att vara kul på skoj och lite för dålig för att vara kul på riktigt. Som tidsdokument har den förstås sin absoluta charm. Ulf Brunnberg som Ernst-Hugos ena hantlangare Hugin är brutal i sina handlingar men låter som Vanheden: ”Spettet i taket, som man säger.” Den stackars unga vackra sprutnarkomanen som förlorar vårdnaden om sitt barn är Margareta Sjödin, i övrigt främst känd som ”Har jag gjort bort mig nu igen?”-bruden i snabbhumorprogrammet Partaj. Taube står ute på racerbanan tillsammans med autentiska förare som Joakim Bonnier, Pedro Rodrigues och Uffe Norinder. Norinder tar ett bloss innan tävling.

Het snö är inte den första filmen man bör kasta sig över i Svenska kultklassiker 2, men hyser man det minsta intresse för det sena sextiotalet är det förstås tjänstefel att inte se den.