FILM. A land imagined (Yeo Siew Hua, 2018). Se filmen här.
Yeo Siew Hua debuterade redan 2009 som långfilmsregissör med In the house of straw, en film som av kritiker ansågs vara viktig för den nya filmvågen i Singapore. Men det är först med A land imagined som han har fått ett veritabelt internationellt genombrott. Inte minst kammade filmen hem den prestigefyllda Guldleoparden vid fjolårets filmfestival i Locarno.
Polisen Lok får i uppdrag att spåra upp den försvunna arbetaren Wang, en kinesisk medborgare som blivit strandad i en ansiktslös industristad i Singapore. Efter att ha fått upp ett spår vid ett närliggande cyberkafé börjar dock skiljelinjen mellan dröm och verklighet att lösas upp för Lok. Lok drabbas av en svårbegriplig sömnbrist, vilket också Wang sägs ha lidit av tiden precis innan hans försvinnande. Lok träder så in i ett slags hypnagog verklighet, en värld som även Wang verkar ha förvillat sig i. Men det är inte bara gränserna mellan fantasi och fakta som blir porösa, även länder och identiteter börjar anta märkliga och ständigt skiftande positioner, och det visar sig snart att han inte kan ta något för givet.
Det här är noir när noir verkligen är noir, en film som både är som klippt och skuren för sin plats bland genrens verkliga giganter men som på samma gång pushar gränserna för klassiskt filmberättande i stort. A land imagined manipulerar skickligt genrens neondränkta, ofta regnvåta gator och ett slags blåstämd muzakjazz för att locka fram en drömlik atmosfär, inte helt olik den som präglar Robert Altmans bästa film The long goodbye.
Miljöerna är uteslutande tillfälliga utrymmen: cyberkaféer, baracker och stränder varifrån badarna kan blicka ut över röksprutande industrianläggningar. Ett slags postindustriellt landskap befolkat av desperat fattigdom, illegal flyktingbusiness, svartarbete och arbetsköpare som låser in sina svartarbetares pass i kassaskrin. Identiteter är måhända konstruerade och gränser mellan nationer är fiktioner, men i realiteten har en förlorad, eller snarare stulen, tillhörighet stora implikationer för den som saknar några ekonomiska eller politiska medel. Genom att blanda upp de drömlika noir-atmosfärerna med ett potent dokumentärt material från arbetsplatser och industriella fastigheter, lyckas filmen ploga upp en fåra som bara framtiden kan avgöra riktning för. Det är en stilistisk lek som minner lika mycket om danskexporten Drive som Bi Gans mästerliga Long day’s journey into night.
Alla mysterier som finns begravda i A land imagined uppenbarar sig knappast efter en första genomtitt. För att ens komma i närheten av en fullskalig bild, krävs ett engagemang från tittaren som går stick i stäv mot vad som förväntas av en streamingtjänst. Filmen är varken stilistiskt lättittad eller tematiskt tröstande: en mörk, tragisk föraning tar redan i inledningssekvensen vid att sprida sig i tillvaron, och när eftertexterna rullar fortsätter den att breda ut sig till andra delar av bostaden. Med andra ord knappast någon Netflixchill, men streamingjätten har trots det gjort ett riktigt kap när de plockade upp titeln. Det är en film som är högintressant både vad beträffar form och innehåll, och när du läser det här är det sannolikt att A land imagined är en av de få filmer från Netflix du akut behöver.