FILM. Agnès by Varda (Agnès Varda, 2019). Se filmen här.
Agnès Varda (1928-2019) blev nittio år. Den belgiskfödda regissören har kallats för den franska nya vågens gudmor, men var tillsammans med Alain Resnais och Chris Marker starkast förknippad med den förgrening som senare kallades rive gauche. En skara filmskapare som till skillnad från klicken kring Cahiers du cinéma – Jean-Luc Godard, François Truffaut, Claude Chabrol med flera – var lika influerade av andra konstformer som av filmhistorien. Senare har Varda berättat om hur Resnais, när han klippte hennes första film La Pointe-courte, överöste henne med referenser. Något påminde honom om Visconti och något annat om Dreyer. Filmskapare en ung Varda ännu inte sett. Och hade hon gjort det hade hon kanske aldrig vågat kasta sig in i filmens värld.
Jag är evigt tacksam att hon vågade. För mig är hon minst lika viktig som någon av filmskaparna Resnais nämnde. Och hon lämnade egentligen aldrig den ungdomlighet som präglade hennes första filmer, snarare blev hon kanske bara än mer lekfull, och pendlade genom karriären fritt mellan dokumentär, spelfilm och konstinstallationer. På något vis evigt ung. På alla vis en ständig inspiration. Kanske är ålder aldrig mer än en siffra.
Vill man lyfta en av Agnès Vardas filmer kan man välja nästan vilken som helst. I sin sista egna film, Varda by Agnès, lägger hon själv ut texten om nästan alla.
Ungefär halvvägs in nämner hon filmen Jane B. par Agnès V. från 1988, den biografiska fantasi hon gjorde om och med vännen Jane Birkin. Varda berättar att inspirationen kom från Birkins fyrtioårskris. Istället för att bygga ett dokumentärt mausoleum över vännens karriär ville hon fira henne genom att fantisera allt hon aldrig gjort – helt enkelt filma filmer hon aldrig varit med i. Ur arbetet föddes idén till en annan film. Varda och Birkin tog under sina respektive barns sommarlov ledigt från inspelningen och spelade under tiden in Kung fu master, där Birkin spelar mot Vardas son Mathieu Demy.
Varda by Agnès är en film om en intuitiv filmskapare som aldrig räds stanna upp och låta det filmade forma hennes filmer. På motsvarande sätt flödar Vardas återblick på karriären fritt och associativt snarare än kronologiskt. Till skillnad från Jane B. par Agnès V handlar det dock om ett slags bokslut eller farväl.
Varda by Agnès får mig att vilja se om allt jag sett av Varda, se allt jag inte sett, och allt hon aldrig gjorde.
Agnès var nittio år. Men still going strong! Häromåret fick hon en heders-Oscar för sitt livsverk samtidigt som Faces, places erhöll en nominering för bästa dokumentär. Varda by Agnès får mig att vilja se om allt jag sett av Varda, se allt jag inte sett, och allt hon aldrig gjorde.
Agnès berättar att det var värre att fylla åttio än nittio. Den gången hanterade hon åldersnojan genom att göra den fina biografiska dokumentären Agnès stränder. Kanske har någon redan frågat sig vilken funktion Varda by Agnès kan fylla i förhållande till just den filmen.
Hennes sista film, som tar sin titel från 1994 års självbiografi Varda par Agnès, är mycket mer föreläsande, och återblickarna till karriären är analytiska på ett sätt som vi knappast är bortskämda med i Sverige. Särskilt i filmat format. Ett exempel är när Agnès diskuterar en scen i Min lycka från 1965 där Jean-Claude Drouot hittar sin döda fru (spelad av Drouots verkliga hustru Claire). Scenen hoppar hela tiden tillbaka några sekunder i jump-cuts som tycks fånga Drouot i sekvensen, i stunden. Agnès berättar att det var precis det hon ville åstadkomma, att fånga Drouots karaktär i den outhärdliga smärtans ögonblick.
Man skulle kunna säga att Agnès Varda på ett liknande sätt innesluter sig själv i avskedet genom upprepningar. Några av filmklippen får mig att tveka på om jag sett filmen i fråga eller om jag känner igen dem från Agnès stränder. Jo, visst har jag sett Documenteur, om en nyseparerad kvinna och hennes son i Los Angeles. Men aldrig Mur-mummel om samma stads många muralmålningar.
Upprepningen känns varken gaggig eller skrytsam. Istället förstärker den Agnès Vardas syn på objektiv och subjektiv tid. Dels den där timmen som obestridligt alltid är en timme, dels den där minuten som kan kännas som en evighet. Just den där känslan hon ville åt när Drouot i Min lycka gång på gång omfamnar sin hustrus likbleka kropp. Eller som upptar sångerskan Cléos väntan på ett läkarbesked från fem på eftermiddagen till sju på kvällen i Vardas kanske mest kända film Cléo från 5 till 7.
På gott och ont kan Varda by Agnès upplevas som långt mycket längre än sina hundrafemton minuterar. Jag hinner skruva lite rastlöst på mig, men vill samtidigt dröja mig kvar med henne. Jag vill höra mer om hennes tidigare karriär som fotograf; mer om filmerna; mer om stränderna som var så viktiga för henne. Och just nu känns det som att ingen annan kan berätta om eller antyda hjärtesorg så fint som Agnès när hon pratar om den avlidna maken Jacques Demy.
Agnès pratar om att dröja sig kvar. Hon pratar om de dröjande porträtten i Daguerréotypes från 1976, fångade på Rue Daguerre i Paris, där hon själv bodde fram till sin död. Hon säger att dröjer man sig kvar, vilket hon i filmen exempelvis gör på ett bageri, då går man in i tiden, och då är ingenting banalt. Agnès Vardas varaktiga, dröjande nyfikenhet var också allt annat än banal. Tänk om hon kunnat få dröja sig kvar och dela med sig lite längre. Hon är redan djupt saknad.
