Året är 1979. Filippinierna styrs av diktatorn Ferdinand Marcos, och krigslagar råder. En ung poet (Piolo Pascual) ger sig ut på en lång, riskabel resa för att ta reda på vad som hänt med sin hustru (Shaina Magdayao), som försvunnit efter att ha öppnat en klinik i en särskilt utsatt by i landets södra delar. En paramilitär grupp, som leds av en mystisk tvehövdad diktator, har vid samma tid tagit makten över området och deras härjningar lämnar sargade och psykiskt skadade människor efter sig.

Season of the devil är en rockmusikal utan någon musik. Det stämmer inte helt. Istället för gitarriff, trummor och basgitarrer har vi en rå, amatörmässig a cappella som tragglar filmens ofta mörka historiska bakgrund med hjälp av några drabbande, minimalistiska temamelodier. Den filippinske regissören Lav Diaz, som på senare år rönt stora framgångar på välrenommerade internationella filmfestivaler är framför allt berömd för längden på sina filmer (Evolution of a filipino family från 2004 är 593 minuter). Men detta är bara en aspekt av ett utmanande konstnärskap som genom en rad politiskt, estetiskt och filosofiskt utmanande filmer försöker hitta ett nytt sätt att gestalta det geopolitiska subjektet i filippinierna.

Ibland pågår scener i flera minuter utöver vad som är nödvändigt. ”Vi fattar”, tänker jag. Men efter ett tag vaggas jag in i det säregna tempot. En bild, en scen, handlar i det här sammanhanget inte bara om att förmedla nödvändig information. Den blir till en temporal zon, en plats dit man som tittare förpassas under en begränsad tidsfrist. Det är som att förirra sig i en svartvit, kontrastlös labyrint, och omvandlas till ett av dramats många förvirrade spöken som försöker hitta vägen ut ur historien. Ordförande Narciso, den tvehövdade diktatorsgestalten, och förmodligen filmens mest bisarra skapelse, syns bara två gånger i den nästan fyra timmar långa filmen, men han lyckas vid dessa tillfällen knuffa en tragisk, på gränsen till olidligt tragisk berättelse i en mörkt galghumoristisk riktning. Den mytologiska världen som den paramilitära gruppen har konstruerat kring sin ledare speglar av sig på den omgivande verkligheten, och det är en del av deras maktutövande. Världen lyder i deras uttolkning under den mytologiska logik som tillerkänner Narciso den våldsamma makt han utövar, trots att han ganska uppenbart är ett debilt monster som bara spottar ur sig nonsens (”Ett vackert tal”, säger hans underhuggare och applåderar i en mycket rolig scen).

Trots att Season of the devil är en långsam och för det mesta aggressivt anti-kommersiell film på knappt fyra timmar, är det också en av Diaz mest lättillgängliga filmer till dags dato. Regissören är känd för att vara svårtittad, men Season of the devil är en upplevelse som envist lär dröja sig kvar, både som ett historiskt och geopolitiskt dokument och en postmodern estetisk klenod. Tyvärr låter han filmen få slagsida åt det banalt melodramatiska i den något förhastade avslutningen. Diaz hade gärna fått dra ut på filmen lite till.

Läs om fler filmer av Lav Diaz: Norte, the end of history, The woman who left och A lullaby to the sorrowful mystery.