Det är vinter i en grå industristad i norra Kina. Livet tycks närmast satt på paus och dagen ser ut att bli precis som alla andra dagar, fylld av familjegräl, håglös otrohet och formlösa timmar. När ett mindre skolbråk eskalerar och får fatala konsekvenser sätts dock en händelsekedja igång som får långtgående konsekvenser för ett flertal personer. Blickarna vänds mot staden Manzhouli, där en elefant sägs sitta hela dagarna och betrakta hur världen går sin gilla gång. På en sådan plats måste väl livet ändå vara aningens lite bättre.

An elephant sitting still har framför allt blivit omtalat för två saker – dess längd på nära fyra timmar samt det faktum att det är en ovanligt stark debutfilm som tyvärr inte kommer att få någon uppföljning. Regissören Hu Bo tog nämligen sitt liv strax efter filmens färdigställande. Även oaktat detta är det en mörk film vi har att göra med, både bildligt och bokstavligt. Filmad med enbart naturligt ljus i mörka lägenheter och på grå vintergator, följer Hu parallellt ett antal karaktärers rörelser under en enda dag. I regissörer som Alan Clarkes och Gus van Sants efterföljd består filmen till större delen av flera minuter långa steadycamartade tagningar som närgånget följer sina mestadels unga protagonister. Ibland korsas deras vägar en stund, men trots alla möten förmedlar filmen en känsla av extrem isolation i ett samhälle präglat av såväl materiell som andlig fattigdom. Vi talar våld, mindervärdeskomplex och självmord. Ungdomen har knappast varit så här alienerad sen Robert Bressons Djävulen förmodligen.

Den detaljrikedom och hängivenhet med vilken Hu gräver ner sig i sina miljöer – bekanta i sitt industriella förfall från Wang Bings dokumentärepos West of the tracks – lyckas på ett imponerande sätt fånga betongarkitekturens förtryckande kraft. Likaledes har regissören en exakt känsla för filmens rytm. Trots de många och långa scenerna finns en konstant underliggande energi som har lika mycket att göra med kamerans rörlighet som med det skickliga sättet att utnyttja stadens geografi. Tyvärr tyngs filmen i slutändan ner av sin strävan efter att vara ett magnum opus. Hu häller till slut så mycket bläck i sin svärta att filmens vackra grå nyanser delvis går förlorade till förmån för ett förutsägbart arthouse-helvete. Personligen hade jag föredragit en mer banal dag att följa. Samtidigt är direktheten och det episka omfånget i skildringen svår att skaka av sig efteråt.

Tidsrymden i kombination med kompromisslösheten skapar ett närmast fysiskt minne av filmen. Som att någon gång varit någonstans och upplevt något. Och då talar vi inte om salong 7 på Biopalatset i Göteborg.