Jag såg en bild på Facebook. Det var James Benning, en amerikansk filmare, som delade ett fotografi på en leende äldre man iförd hatt, kavaj och t-shirt med texten Stop Wars i Star Wars-typsnitt. Jag känner igen honom: det är Jonas Mekas. Han är död.

Mekas föddes i 1922 Litauen men hamnade i slutet av andra världskriget i ett tyskt fångläger i Hamburg tillsammans med sin bror. Efter att ha studerat i Tyskland i slutet av fyrtiotalet flyttade han till New York där han snabbt etablerade sig som en av de främsta då aktiva konstfilmskaparna, och genom samarbeten med framstående konstnärer som Andy Warhol (Mekas var delaktig i arbetet med Warhols åtta timmar långa kultklassiker Empire från 1964) blev han en nödvändig del av det spirande amerikanska avantgardet.

Första gången jag såg en film av Mekas var på en filmklubb. Vi såg många filmer, flera hundra på ett år, och till en början verkade det som att Mekas film skulle gå förlorad i den jättelika flod av filmer vi konsumerade. Men jag hade fel. Reminiscences of a journey to Lithuania, Mekas självbiografiska essäfilm från 1972, stannade kvar i våra konversationer. Vi tragglade den – ibland trivsamt, ibland tvångsmässigt – över frukostar, lunchar och långa, rastlösa kvällspromenader längs de dammiga landsvägarna utanför skolan.

Det var ett tag sedan sist nu jag tittade på någon av Mekas filmer, men för några år sedan tillbringade jag flera kvällar med att scrolla igenom hans ibland rätt egendomliga hemsida, där han (som någon anonym användare kommenterade på Youtube) ”vloggade innan vlogging var något coolt”. Beväpnad med en billig videokamera ger han sig ut på gatorna i Brooklyn för att – ja, göra vad? Ibland är det oklart vad syftet är, men för det mesta är avsikten i sig något sekundärt. För – vad är egentligen avsikten med att se något? Vad är syftet bakom den rena, ofiltrerade upplevelsen av världen? Det finns en kortfilm där han dokumenterar ett restaurangbesök med Agnès Varda. En annan när han går ut och köper tidningen. A walk från 1990 är en långpromenad genom New York. Inget mer, inget mindre.

Reminiscences, blev i varje fall en vålnad; den hemsökte mig. Tematiken kring hemlöshet, rotlöshet (en ”home movie of homelessness”, som Jonathan Rosenbaum har kallat den) och att hela tiden förhålla sig till ett förflutet som långsamt faller i glömska fann ett slags resonans i min egen tillvaro. Det gick att hitta en tröst i Mekas ömsinta, ödmjuka tilltal, och hans för det mesta opretentiösa användande av sitt eget liv, sitt eget minne och sina egna upplevelser finner sin motsvarighet i litterära föregångare som Marcel Proust. Men när jag vid ett senare tillfälle försökte titta igenom Mekas mastodontopus As I was moving ahead occasionally I saw brief glimpses of beauty från 2000 – som är ett slags minneskollage (journalfilmer som dokumenterar fester, middagar, fritidsaktiviteter, sorg, glädje och så vidare) med uppbruten kronologi – var det som att kliva rakt in i en vägg. Filmen var – till skillnad från Reminiscences, som är en förhållandevis följsamt strukturerad och narrativt lättbegriplig film – lång (nästan 5 timmar), spretande och sökande på ett sätt som, sin ödmjuka och vänliga ton till trots, gjorde mig förvirrad och förstummad. Den fyllde mig med en outgrundlig sorg. Jag kan in erinra mig om att jag någonsin såg klart filmen. Gjorde jag det?

Går det att se klart den? På många sätt känns det som om jag faktiskt, på något parallellt plan, tittade vidare på filmen och att jag, kanske, sitter någonstans fortfarande och tittar, och att Jonas Mekas fortfarande lever kvar, om inte på detta plan så på något annat plan, ett plan där minne, nutid och närvaro smälter samman till ett oändligt och vackert ögonblick.

Jonas Mekas, som gick bort den 23 januari, blev 96 år.