FILM. The favourite (Giorgos Lanthimos, 2018). Se filmen här.

I Dogtooth slår den världsnyfikna äldsta dottern ut sin hörntand med en hantel, i The lobster beger sig en kärlekskrank Colin Farrell till en restaurangtoalett för att göra sig blind. Båda gör det för i flykt från sina gamla liv.

Det masochistiska trånandet genomsyrar även The favourite, om än mer sinistert och utstuderat. Här är det Emma Stone som misshandlar sitt ansikte med en bok för att kunna skylla det på sin kusin, spelad av Rachel Weisz, och därigenom komma närmare Anna av Storbritannien (en briljant hängig, kroppsligt skör Olivia Colman). Därefter: magslag, strypgrepp, en knuff ner i ett skitigt dike och ett ansikte som ärras efter att personen i fråga förgiftats, ramlat av sin häst och släpats längs marken. Maktspelet får skolkorridorsfasonerna i Mean girls att verka som en bal på slottet.

Som vanligt i en film av Giorgos Lanthimos får våldet en att grimasera, men inte utan att det kittlar lite i smilgroparna. Att Lanthimos är från Grekland räcker inte för att tatuera tragedimasken i pannan på honom – motiven bakom det självförvållade våldet gör varken honom till någon Sofokles eller rollfigurerna till kung Oidipus-copycats. Visst kan man med all rätt tala om tragik efter att ha genomlidit familjens öde i The killing of a sacred deer, men det vore bara halva sanningen. Efter att ha upplevt Lanthimos filmer i biografmiljö, med publik, skulle jag vilja påstå att de lockar fler skratt än tårar.

Lanthimos lyckade absurdism ligger i att rollfigurernas beteende, trots allt mörker, grundar sig i rar naivitet. Man skulle förenklat kunna kalla det deadpan, men den sortens humor handlar mer om leverans – att spotta ur sig roliga ironier med stenansikte. Deadpanhumor förutsätter även att personen är med på skämtet. Rollfigurerna i Lanthimos filmer är inte det, då själva komiken sällan är av diegetisk natur. Snarare blinkas det mot publiken, vilket i vanliga fall antyder en humorordning där regissören får att skratta åt rollfigurerna. Men riktigt så är det inte heller i Lanthimos fall. Snarare har det att göra med kontrasten mellan det oskuldsfulla – det raka, ärliga, oförskönade – och stenhårda hierarkier.

Delvis gäller detta även The favourite. Här vill alla luras, vinna fördelar och spela spelet som om finalveckan i Paradise hotel utvecklas till Battle royale. Inget är så förknippat med styrka som skönhet, vilket gestaltas väldigt underhållande av Nicholas Hoults rådgivare som influeras av franskt mode och gärna struttar runt med vit peruk, likblekt pudrat ansikte och skrikröda klackskor. Han ser potential i Stones uppkomling vars nya garderob vittnar om ökad status. När hon en sen kväll råkar få syn på sin kusin med drottningen förstår hon att maktens väg går via sängkammaren, vilket resulterar i ett lesbiskt triangeldrama som är mer elakt än erotiskt.

Drottningen blundar gärna för omgivningens manipulationer. Halsen hänger som en för stor gardin, hon hetsäter tills hon kräks (och missar att torka bort det från hakan) och benen är så svaga att hon måste transporteras med rullstol. En sån kvinna är man bara med för vinningens skull, ungefär. Trots denna sorgliga insikt bjuder Colman på sig själv och lägger förnedringen på en så åtspänt hysterisk nivå att det lämnar utrymme för skratt.

Lanthimos avförtrollar kostymdramats klassromantik med fiskeögeobjektiv som, många grandiosa helbilder till trots, förvränger klichébilderna – ofta med häftiga panoreringar som bryter mot varm och inbjudande tablåestetik av det slag som syns i Barry Lyndon. I en dansscen blir koreografin så modern att man påminns om syskonuppträdandena i Dogtooth.

Men The favourite är en helt annan typ av film. Inte riktigt lika rolig, jobbig och prövande som de feelbadparodier som Lanthimos gjort sig ett namn med. Om tidigare verk låtit oss kliva in i hans värld känns det den här gången som att han klivit in i någon annans. Här stökar han runt som en rockstjärna på ett hotellrum, utan att först ha levererat en fullt tillfredsställande show. Därför blir det också svårare att förlåta oredan.