”Människan tänker med handen”, rosslar den 88 år unga fransk-schweiziska kultregissören Jean-Luc Godard – och det är ett uttalande som finner genklang i flera av regissörens filmer, inte bara den senaste Le livre d’image. För filmen mottog han ett nyinstiftat specialpris vid fjolårets Cannesfestival, och det är kanske talande. Det är en film som handlar om – ja, vadå? Det är verkligen inte glasklart, men några gissningar skulle kunna vara: modernitet och postmodernitet, våld och motstånd, revolution och reaktion, Hegel och Marx. Och så vidare. Vi är med andra ord i typisk Godard-terräng.
Jag är osäker på om det finns någon film i festivalprogrammet som är lika välanpassad till årets tema: apokalypsen. Genom hela Le livre d’image trycker ett slags undergångsstämning som en förvriden syntax, men Godards budskap är som vanligt ingalunda ett meddelande som går att översätta till en enkel sensmoral. Nej, budskapet – om det nu går att använda ordet i singular – kommuniceras till tittaren i en malström bilder, ljud och texter som tillsammans verkar synkoperat för att abstrahera det politiska narrativet.
Men bilderna är – som har varit Godards signum den senaste tiden, kanske framför allt sedan magnum opuset Histoire(s) du cinéma – konkreta: nyhetssändningar, avfilmade tv-skärmar, mobilfilmer, journalfilmer av varierande helhetsgrad, funnet material (med en typisk godardiansk fäbless för amerikansk gangster- och westernfilm) som vecklar ut de olika parallella filmhistorier som rör sig genom tid och rum. Det är ett konkret, eller konkretiserande, bildflöde som på samma gång som det alienerar åskådaren försöker skapa en motsvarighet till hur dagens medieklimat präntar in sitt budskap i det bortdomnade medvetandet: det är som om Godard försöker säga ”se, världen är en främmande och farlig plats, du vet bara inte om det”.
Världen är inte vad den verkar vara, och Godard filmer försöker neurotiskt dechiffrera tillvarons kryptiska sammansättning.
Det finns ett slags paranoia som följt regissören ända sedan långfilmsdebuten Till sista andetaget år 1960. Världen är inte vad den verkar vara, och Godard filmer försöker neurotiskt dechiffrera tillvarons kryptiska sammansättning. I filmer som Alphaville, Weekend och, på senare år, Film socialism, Adieu au langage och så nu Le livre d’image skriver han fram en alternativ historia för att blottlägga ett ofta undangömt segment i tillvaron. Men vad är detta för segment? Vad berättar Godard? Genom sina essäistiska, geopolitiskt orienterade och kulturkritiska filmer skapar han mer förvirring än klarhet. Det är som om den klara tanken är något suspekt, det är som att sitta bänkad på universitetet med en bok av Theodor Adorno eller Guy Debord. Lider vi av falsk medvetenhet? Är samhället ett kapitalistiskt ”spektakel”, en bildspottande produktionsapparat som med sina projektioner ska ersätta den faktiska, taktila verkligheten?
Att titta på en film av Godard har alltid varit en utmaning, och den alltjämt vitale filmskaparen verkar inte ha för avsikt att göra det enklare för oss. Flera gånger hör jag hur det knarrar i salongen. Kort därefter klampas det demonstrativt i biografens läktare, för att sedan åtföljas av att en dörr öppnas och stängs. Folk lämnar biografen. Eller sover, snarkar högljutt. Jag skulle nog själv ha svårt att somna till en film som drar politiska provokationer så långt som det är möjligt i dagens samhälle. Godard plockar isär den västerländska världsåskådningen i Montesquieus kölvatten, som i mångt och mycket fortfarande präglar förhållningssättet till Mellanöstern. Filmen drar tittaren genom en kaotisk, motsägelsefull process: ett gungfly där resultatet skulle kunna vara skratt, gråt, förvirring, förtvivlan. Jag vet inte, och jag tror att det på sätt och vis det är just vad Godard vill säga. Jag är för närvarande rätt nöjd med att inte vara säker på något.
