Få filmskapare kan uppvisa en lika imponerande konsekvent och omfångsrik oeuvre som Frederick Wiseman. Efter över femtio år i filmens tjänst har han utöver att vara en av dokumentärfilmens främsta namn dessutom etablerat sig bland de skarpaste kritikerna – i ordets breda bemärkelse – av det moderna amerikanska samhället, oavsett medium. Förutom de kända skildringarna av samhällsinstitutioner som sinnessjukhus (Titicut follies, 1967), domstolsväsendet (Juvenile court, 1973) och socialkontor (Welfare, 1975), har han även gjort en serie filmer som kretsar kring geografiska platser.
Wisemans nittiotalsfilmer Aspen och Belfast, Maine följdes 2015 upp av den sublima In Jackson Heights – en av de absoluta höjdpunkterna i regissörens filmografi – och det är i denna följd vi finner hans senaste opus Monrovia, Indiana. Titeln talar för sig själv, förutom förstås det faktum att inte en människa utanför delstaten lär ha hört talas om den anspråkslösa ort som står i centrum för denna skildring av den amerikanska mellanvästern.
Monrovia, Indiana innehåller en uppsjö obehagliga, rörande och dråpliga iakttagelser.
I linje med Wisemans vanliga fria och associativa strukturering av sitt stora bildmaterial tar oss filmen från majsfält och grisfarmar till gudstjänster, föreningsmöten och den obligatoriska stadsfestivalen. Centralt för regissörens arbetsmetod är bredden i de olika utsnitten, där sekvenserna i sig kan tyckas enkla eller till och med banala, men där de i ett montage tillsammans med filmens övriga delar skapar en komplex skildring som i bästa fall är öppen för åskådarens egna associationer. I det avseendet är Monrovia, Indiana ändå inte regissörens starkaste film. Filmen är visserligen full av relevanta observationer kring ett samhälle så upptaget vid sina egna traditioner, småproblem och förstelnade ritualer att det ger en talande bild av den inåtvändhet som fört en inskränkt och nationalistisk populist till makten. Samtidigt är perspektivet denna gång kanske alltför mycket den något överlägsne besökarens. För trots några patosfyllda och rörande observationer ger den mängd skräpmat, djurtortyr och absurd konsumism som radas upp en kanske alltför enkelriktad sammanställning. Det är lätt att sakna den öppenhet i tolkningen som gör Wisemans främsta verk så komplexa.
Med det sagt har han sin nyfikenhet i behåll och Monrovia, Indiana innehåller en uppsjö obehagliga, rörande och dråpliga iakttagelser. Filmen innehåller oförglömliga scener som den gravt ålderstigna frimurarföreningens surrealistiska högtidssammankomst och en underbar skildring av svårigheten i att välja den perfekta madrassen till sin säng. Med tanke på att Wiseman nyligen fyllde 89 är det också svårt att se filmens avslutande begravning utan att få en klump i halsen. För vem ska ta vid när filmvärldens mest tålmodiga och chosefria samhällsskildrare en dag går ur tiden.
https://www.youtube.com/watch?v=Xddh70XyDTw
