FILM. High life (Claire Denis, 2018). Se filmen här.
Den franska regissören Claire Denis har flera gånger lyckats ta populära filmgenrer och vända dem upp och ner och ut och in. Titta bara på främlingslegionsmusikfilmen Beau travail från 1999. Eller Trouble everyday från 2001 som är en regelrätt skräckfilm, men utan att för den delen hänge sig åt några av genrens mest standardiserade banaliteter – något som gör filmen ännu mera skrämmande. Hennes förra film Let the sunshine in var inte heller någon typsik romantisk komedi. I och med filmernas ofta motvallsiga originalitet blir det för det mesta svårt att på förhand räkna ut precis i vilken riktning Denis kommer att föra berättelsen. Detta gäller även hennes senaste film High life, ett science fiction-epos som man ändå, regissörens berömt oberäkneliga natur till trots, känner sig egendomligt hemmastadd i.
Monte (Robert Pattinson) lever tillsammans med ett spädbarn på en ödslig rymdstation. Här tillbringar han sin tid med att kultivera en vildväxande trädgård, rena vatten, reparera den gradvis sönderfallande stationsbyggnaden och att föra anteckningar om sin torftiga överlevnad. Sakta men säkert börjar ett förflutet tvinga sig på, en historia som vittnar om etiskt tvivelaktiga experiment i fortplantning och ”återvinning av människan” som tidigare bedrevs av dömda brottslingar på dömda brottslingar i den nu närmast ödelagda stationen.
Utopin är långt borta, men någonstans i det förtätade mysterium som är High life finns en antydan till en utopisk berättelse, en framtid som skulle erbjuda mänskligheten en flykt undan döden – kanske till och med ett slags evigt liv. Men nu är dessa drömmar borta. Stationen är skitig och nedgången och hemsöks av ömsom idylliska, ömsom makabra bilder från jorden, en plats som inte längre säkert existerar men som en gång varit de dömda rymdresenärernas hem.
Men mycket av berättelsen kommer fram genom spekulation, eftersom Denis knappast ägnar mycket tid åt exposition. Narrativet vecklas långsamt och ofullständigt ut i tomrummet mellan scenerna och det outsagda i den gåtfulla tystnaden. Pattinson, som här gör en av sina mest stabila insatser hittills, är en kropp, en närvaro, som hemsöks av en traumatisk händelse, men det räcker att se det stumma språk hans yta talar – inga ord utöver dessa behövs. Detta är en kryptisk film som ger åskådaren få ledtrådar till alla varför? och hur? och vad? som dyker upp under filmens gång, men det är också förutsättningen för den suggestiva dragningskraften i High life. En fantastisk film: desorienterande, labyrintisk, våldsam och oerhört sofistikerat genomförd. Att filmen inte får svensk biopremiär dock outgrundligt på ett dåligt sätt.
