FILM. Shoplifters (Hirokazu Kore-eda, 2018).
Den japanska regissören Hirokazu Kore-eda har under de senaste två decennierna gjort sig känd som en av vår tids mest pålitliga, konsekventa och produktiva regissörer. Efter det stora internationella genombrottet 1998 med den konceptuella Efter livet – en meditation över filmmediet och det mänskliga minnet – har han framför allt rört sig inom en socialrealistisk tradition med ett starkt tematiskt fokus på familjen. För Kore-eda står det personliga alltid i centrum, varför det rör sig om en relativt stillsam socialrealism där eventuella politiska dimensioner alltid tar sin utgångspunkt i ett rättvisepatos för den enskilda människan.
Familjen – som varit Kore-edas centrala tema i filmer som Still walking och Sådan far, sådan son – återkommer i Guldpalmsbelönade Shoplifters i sin mest idiosynkratiska gestaltning hittills. Här förstår vi nämligen efterhand att det är annat än rena blodsband som förenar den familj som ”adopterar” den lilla flickan Yuri undan sina olämpliga föräldrar. Koreeda avslöjar långsamt de många nyanser som gömmer sig i familjemedlemmarnas inbördes relationer och åstadkommer ett subtilt grupporträtt av människans längtan efter och behov av ett sammanhang. Liksom titeln antyder försörjer sig familjen delvis på snatteri, och de två barnen Shota och Yuri får tidigt lära sig yrkets verktygslåda, vägledda av den lika charmiga som oansvariga ”pappan”.
Kore-eda är en subtil regissör och arbetar skickligt med nyanser i såväl skådespeleri som karaktärsteckning. Här ifrågasätter han föreställningar om föräldraskap och familjeband på ett både inkännande och tidvis utmanande sätt. Samtidigt önskar man emellanåt en föresats att bryta av mot det finstämda tonläge som ständigt löper risken att kännas tillrättalagt.
Redan med 2004 års Barnen som inte fanns behandlade Kore-eda utsatta barn med både skärpa och intensitet, och sedan dess har hans filmografi snarast blivit mindre än mer äventyrlig. Det visserligen sparsmakat använda men inte desto mindre sentimentaliserande pianoklinket på soundtracket känns till exempel både daterat och oinspirerat. Men kanske är det fel inställning att önska sig något annat än det man får av en regissör som arbetat in ett såpass tydligt territorium som Kore-eda. Ett territorium som han med Shoplifters trots allt visar att han behärskar till fullo.
