FILM. The wife (Björn Runge, 2018). Se filmen här.

Tajmningen är minst sagt anmärkningsvärd. The wife, regisserad av Björn Runge utifrån ett manus baserat på en roman av Meg Wolitzer, handlar om en kvinna vars make får Nobelpriset i litteratur, en make hon gett upp sitt eget skrivande för att klema bort och vars otrohetsaffärer hon stått ut med i decennier. Tystnadskultur, patriarkat, Svenska Akademien – frånsett flagranta övergrepp är allt som kännetecknat metoo-året på plats.

Filmen är inte bara Runges första internationella produktion, utan också hans första långfilm sedan 2011 års Happy end. Runge rekryterades till projektet av Glenn Close som gör huvudrollen som Joan Castleman, gift med den berömde författaren Joseph Castleman (Jonathan Pryce). I första scenen ligger paret i sängen. Det är i början av oktober 1992 och Joseph – ett slags Philip Roth-gestalt, vad det verkar – vakar vid telefonen i väntan på ett eventuellt samtal från Svenska Akademien. Och efter en plågsamt trivial tjatsexscen kommer det: Nobelpriset är hans.

Under samtalet ser vi Joans och Josephs ansikten där de sitter med varsin telefonlur i handen. Joseph reagerar med förväntad glädje. Joan däremot har något outgrundligt i blicken, något chockat, samlat: ja, ju längre man tittar på henne, desto  mer osäker blir man på vad hon faktiskt känner.

Det är här, i Glenn Close ansikte, The wife utspelar sig när den är som bäst. Close får Joan att utstråla ett slags inbunden och subtil intelligens. Det är som om hon registrerar allt, bär hela sin omvärld inom sig, utan att någonsin varken öppna eller förställa sig. I de många scenerna på cocktailpartyn, mottagningar och i Stadshuset – större delen av filmen utspelar sig av naturliga skäl i Stockholm, under Nobelveckan – går hon inte att ta ögonen från.

Close är utan tvekan den främsta behållningen med filmen, som i övrigt tappar fart efter en relativt stark första halva. Detta beror i huvudsak på ett manus med drag av pekoral. Här finns en olycklig tendens att berätta för mycket, att överdriva, att hamra in sensmoralen så att ingen ska missa den skenande orättvisa som pågår.

Det visar sig nämligen att Joan hjälpt Josephs skrivande långt mer än vad som framkommit offentligt. (Exakt hur mycket räknar man ut rätt snabbt.) Ändå får hon inget erkännande, allra minst av sin make, som på Nobelminglet presenterar henne för en annan pristagare med orden ”my wife doesn’t write, thank god”. Den enda som tycks intresserad av Joan är Nathaniel Bone (Christian Slater), en inställsam journalist som hoppas få skriva en biografi om Joseph Castleman, och som super ner både henne och parets förbittrade son David (Max Irons) i hopp om att de ska lätta sina hjärtan angående den jättebebis till man de båda är trötta på.

Vem denne Bone är och varför han vill skriva om just Castleman får vi inte veta. Snarare än en människa är han en gestaltad narrativ funktion, renons på egenskaper som inte driver berättelsen framåt. När man tittar på honom ser man liksom inte en person, utan man en whiteboardtavla med en dramaturgisk kurva där Christian Slaters porträtt markerar point of no return, det ögonblick i berättelsen då konflikten artikulerats till den grad att den inte går att stoppa. Funktionellt är det visserligen, men torftigt – som att slänga en presenning över en byggnadsställning och hoppas att det duger som hus.

Kanske är jag hård. The wife är trots allt en film med många förtjänster – den är välspelad, snygg, kompositionsmässigt genomtänkt, trevligt smårolig på ett igenkänningsmässigt sätt. Att den lider svårt av sin vilja att förenkla går emellertid inte att komma ifrån. Vore det inte till exempel fruktbart att göra Joseph Castleman lite mer sympatisk? Varför måste han vara en så total drulle och bluff? Jag föreställer mig nämligen att man kan känna en lika stor frustration mot män som faktiskt förtjänar sin framgång – att ojämställd dynamik går bortom personlighetsdrag, och att kvinnor gifta med begåvade och välmenande män ändå kan hamna i ett slags ofrivillig sekreterarposition. Är inte den vreden mer komplex, mer intressant, än den som riktas mot någon som Joseph, som nästan helt saknar förmildrande drag?

Å andra sidan ska väl sådana personer – för de finns ju – också skildras då och då. Björn Runge gör det så väl förutsättningarna tillåter. Men det är Glenn Close och hennes spegelblanka skådespeleri som dröjer sig kvar.