FILM. I am not a witch (Rungano Nyoni, 2018). Se filmen här.

En av de bästa filmerna jag sett från senare år är tyska Dietrich Brüggemanns Kreuzweg från 2014. Filmen består av 14 akter som motsvarar de lika många stationerna i den kristna korsvägsandakten som följer Jesus vandring till korsfästelsen på Golgata. I Brüggemanns tappning är vandraren 14-åriga Maria. Hon växer upp i en sträng katolsk miljö och väljer, uppfylld av plikt och fromhet, att offra sitt eget liv för Jesus.

Det är en underbar film, så hård och kristallklar i sin formalism, och jag tänker på den när jag ser Rungano Nyonis långfilmsdebut I am not a witch. Likheterna är egentligen ganska få, förutom att båda handlar om flickor som går under i religiösa miljöer; Brüggemann har ett mer asketiskt visuellt uttryck, medan Nyonis bildvärld är excentrisk, mer uppskruvad. Men det är något med säkerheten i berättandet. Hos båda regissörerna finns en övertygelse, ett slags fasthet som är ovanlig: det här gör jag, det här vill jag, det här är filmen.

I am not a witch utspelar sig i Zambia, det land där även Nyoni (som är uppvuxen i Wales) är född, och handlar om 8-åriga Shula (Maggie Mulubwa). När en kvinna i hennes hemby spiller ut en hink vatten får Shula skulden och anklagas för att vara en häxa. Via en absurd rättsprocess – till huvudvittnena hör en man som drömt att hon huggit av honom armen – hamnar hon bland andra kvinnor i ett så kallat ”witch camp”.

Dessa häxläger finns på riktigt, framför allt i norra Ghana. I verkligheten är de ungefär som vilka fattiga bosättningar som helst, förutom att befolkningen utgörs av mestadels äldre kvinnor som tvingats bort från sina byar och familjer. Enligt en rapport från organisationen ActionAid avviker de flesta på något vis från sin könsroll: de är ogifta, barnlösa, psykiskt sjuka, affärsmässigt framgångsrika. Många är änkor som blivit förvisade efter makens död då släktingar sett sin chans till arvet.

I I am not a witch får lägret en stiliserad, nästan teatral scenografi (som förstärks av det något oväntade Vivaldi-soundtracket). Samtliga kvinnor är fastbundna i ett vitt band – möjligen en blinkning till Haneke – som ska hindra dem från att ”flyga därifrån”. När de inte blir fotograferade av turister körs de ut för att arbeta på åkrarna i en lastbil med flaket fullt av massiva trådrullar. Bilden är genialisk i sin enkelhet: kvinnor som fysiskt bundna till obetalt arbete – är det inte jorden som ska brukas är det strumpor som ska stoppas, kläder som ska sys.

Som det enda barnet i lägret blir Shula särskilt uppmärksammad. Snart får en lokal regeringstjänsteman upp ögonen för hennes påstådda kontakt med andevärlden och gör sig tillsammans med sin fru till hennes förmyndare. Shula anlitas – gratis, förstås – som expert i rättegångar där hon pekar ut vem av de misstänkta som begått brottet. Tillsammans med tjänstemannen är hon också gäst i en talkshow. Själv säger hon inte ett ord, medan tjänstemannen glatt pratar på och blir arg när en person ringer in och antyder att han bara vill tjäna pengar på henne. Programledaren frågar: tänk om hon bara är ett barn? Tystnad.

Shula själv har inte många repliker. Mulubwas skådespelarinsats är dock av det slaget att det är omöjligt att föreställa sig någon annan i rollen. Hon har en sådan fantastisk karisma, en liksom uråldrighet i blicken som de dreyerska närbilderna får fram maximalt. Ofta ser vi henne titta ut på världen genom någon form av inhägnad: en bil, en hydda. I Nyonis regi – alla talar en aning manierat, rör sig lite stelt – känns hon som den enda riktiga människan i hela världen, så pass att man tänker: är hon en häxa?

Filmen förhåller sig agnostiskt till den frågan, vilket är skönt. Det vidriga ligger ju inte i att Shula blir anklagad för att vara något hon inte är: förtrycket är ohyggligt alldeles oavsett vad Shula och de andra kvinnorna har gjort. Med små medel skildras också hur makten arbetar på olika nivåer. I en nyckelscen ska regeringstjänstemannen och hans fru demonstrera Shulas förmågor inför en högre uppsatt vit man. Det går sådär, och i bilen tillbaka skäller tjänstemannen ut sin fru: om hon inte uppfostrar Shula bättre kommer han skicka tillbaka henne till lägret – hustrun är ju också en häxa!

Saken kommenteras inte mycket mer än så. Av allt jag tycker om med I am not a witch är det nog det bästa av allt: hur Rungano Nyoni litar på sin film, på att dess bisarra humor och underliggande vrede når fram. Det gör hon helt rätt i.