1. Suspiria
Från ett grått regnande Berlin och tillbaka går för den alltmer inälvsröda resan inåt och nedåt till själva hålan för ett okänt alternativt maktcenter. Behöver jag säga intressant modern dans i snygga dräkter och Tilda Swinton också?
2. Hereditary
Vem kom det ifrån från början? Var den kyliga, hemlighetsfulla mormodern som var först? Hur som helst kommer du inte undan från det. Familjeförbannelsen. Den för med sin vissa fördelar men tänk på saken: har du egentligen agens i ditt eget hus?
3. Ghostland
Vissa filmer klarar av att börja med en sadistisk biljakt och sedan öka i acceleration därifrån. Laugier inte bara leker med dockor utan också med två olika tidsplan, som det är ditt eget jobb att försöka reda ut relationen mellan. Läs min recension här.
4. Revenge
Det finns oändligt många rape-revengefilmer vid det här lager. Coralie Fargeat gör dock en ovanligt radikal sådan i att låta huvudpersonen agera och se ut som vad många tycker är en superslampa, och sedan förvägra oss bilden av våldtäkten – vi hör den bara. Och under den brutala jakten är vi helt på hennes sida. Läs Jason Merediths text här.
5. Halloween
Yes, it’s still got it. Alla är lite slitnare och och mer fårade, så även Michael Myers och hans mask, liksom det lilla samhället Haddonfield och förstås dess celebra invånare, överlevaren Laurie Strode vars hela liv gått ut på att fånga Myers nästa gång. Nu har hon både dotter och dotterdotter vid sin sida — all den där kunskap om mänsklig ondska och behovet att alltid titta sig över axeln som Laurie fört vidare resulterar i en hel trio av final girls.
6. Les affamés
Zombiefilmer. Är en inte jävligt trött på dem? Jo, men kanske inte på fransktalande sådana. De har hela tiden legat ett steg före med kannibalism och sina levande döda. Redan Godards Weekend pekade ut vägen. Och här eskalerar inte allt på tio minuter till en mer eller mindre ointressant jakt utan hela situationens tyngd ges utrymme i Robin Auberts take på genren. Släpptes direkt på Netflix i Sverige.
7. The first purge
Skräck eller action? Spelar roll så länge den här prequelfilmen till Purge-trilogin bibehåller graden av läskighet. Och det gör den, dock med anmärkningen att den kanske är den svagaste i serien. Eftersom serien är så bra behöver det dock inte betyda att McMurrays take på konceptet är dåligt. Det är det inte, och ett plus är att det fullt ut fokuserar ett område med svarta, exploaterade människor, och låter rasismen, som funnits som ett sidotema genom hela serien, äntligen blir till ett huvudtema.
8. The Nun
Jag har tyckt illa om hela the Conjuring-serien, så när The Nun gick upp på bio ignorerade jag den helt enkelt. Det var min 14-åriga systerdotter som övertalade mig att till slut se den, och det är jag glad att jag gjorde. Handlingen behöver en inte ens orka försöka följa med i , bara titta på bilderna och miljöerna. Det blir inte mer gotiskt-romantiskt än så, och därtill på den västerna moderna skräckens födelseplats. Min inre gothare jublar, och har du inte redan en sådan så ge plats åt en med The Nun!
9. The open house
Så många skräckfilmer har ett öppet eller underliggande tema om sorg och förlust. Och så många gånger försöker protagonisterna i dem börja om och döva smärtan med att flytta till en ny plats. Som vi vet fungerar det inte så. The open house berättar detta lågmält men intensivt. Släpptes direkt på Netflix i Sverige.
10. Mom and dad
Vi vet ju alla att under blåbärspannkakandet är de livsfarliga. Föräldrarna. Ja, det är lätt hänt att de glömmer att de i sin tur har föräldrar med kraft att döda trots den högre åldern. Brian Taylors film är inte en remake på den fantastiska brittiska Mum and dad från 2008, och den når inte alls upp till sitt namne. Å andra hand har Taylors film humor. Steven Sheils film från 2008 kanske ger en lust att skratta bort den men det skrattet blir snarast något i stil med Isabelle Adjanis innan hon börjar kasta sig mot väggen på tunnelbanestationen i Possession.
