2014 skildrade Sergej Loznitsas dokumentär Maidan de protester på Självständighetstorget i Kiev som kommit att kallas för ”Euromajdan”. Sedan dess har konflikten mellan pro-ryska separatister och ukrainsk militär eskalerat och när Loznitsa nu tar oss till regionen Donbass i östra Ukraina är det under pågående inbördeskrig.

En väsentlig skillnad filmerna emellan är att Donbass markerar den annars mestadels dokumentärt orienterade regissörens fjärde spelfilm. Som sådan gör den ett angeläget men ibland spekulativt intryck. Med lika bitande som realistisk tonträff lämnar omväxlande groteska, skärrande och hysteriska tablåer åskådaren utan mycket till fotfäste i förhållande till något slags verklighet. Men så skisseras också ett credo om en samtid där sanning devalverats och lögner, eller så kallade ”fake news”, sätter agendan.

Lämpligt nog inleds filmen med ett iscensättande av den pågående konflikten. I en trailer sminkas statister och förbereds för tagning. Men när de leds ut i en krigszon förstår vi att de repeterat repliker inför ett nyhetsinslag och inte någon spelfilm. I nästa scen förfäktar en upprörd kvinna mutanklagelser genom att hälla en kanna exkrement över ett stadsråd under pågående sammanträde. På ett förlossningshem matas barnmorskor med lögner och på ett militärt högkvarter får civila kohandla om ägodelar som konfiskerats i nationens intresse.

Fotografen Oleg Mutus kamera rör sig likt en betraktande karaktär. Det är spelfilmsformatet till trots svårt att inte likna den vid en fluga på väggen när den nästan sömlöst transporterar oss mellan filmens skeenden. Vid det lag den slutligen återvänder till sminket i den trånga trailern har brutaliteten skruvats upp till den grad att alla skratt fastnar i halsen, då hela samhällsapparaten tycks vila på förödmjukelse och korruption.

Det är en svartsyn som ibland sticker i ögonen. Med väldigt få undantag möter vi ständigt karaktärer som försöker profitera på kriget. Kanske därför ligger det nära till hands att betrakta Loznitsas kringflackande krigsskildring som en samtida motsvarighet till Bertolt Brechts Mutter courage. Det en miserabel mosaik lika svår att förlika sig med som den är lättköpt, och i det spänningsrummet utmärker den sig som en tänkvärd höjdpunkt på årets upplaga av Stockholms filmfestival.