Skräckgenren gjorde sig bemärkt i år på filmfestivalen PÖFF i Tallinn. I huvudtävlingen deltog Werewolf, vars genrebeteckning som skräckfilm i och för sig är tveksam, och galna hundar var även ett tema i sevärda Foam at the Mouth från Lettland inom den baltiska tävlingen. Werewolf  vann publikens och den ekumeniska juryns pris. Ryska Why Don’t You Just Die?, debutfilm av Kirill Sokolov, bjöd på splatterfilm à la Tarantino och jag hade glömt att det kunde vara så roligt med sprutande blod. Världens mest dysfunktionella familj med en korrupt polis och stort köttberg till far slutar i ett vardagsrum slutligen täckt av blod, och för att göra filmen riktigt fysisk finns det också lite avloppsäckel.

Men den verkliga genrefilmen var spanska The Pact. Även den en debutfilm men en väldigt mogen sådan av David Victori. Som en typisk spansk skräckfilm var den en härlig gräddbakelse som kanske känns lite för mycket halvvägs men sen blir god igen. Här finns ett härligt moraliskt dilemma och en lagom bisarr övernaturlighet som inbegriper albinospindlar. Dilemmat är helt enkelt: Hur långt är du beredd att gå för att rädda livet på en av dina närstående? Och det lyckas med att driva publiken till en ståndpunkt som inte är moraliskt hållbar.

Jag inser medan jag tittar att detta är den film jag njuter mest av på festivalen. Jag har funderat på det här med genrefilm och kommit fram till att detta att vara generisk inte är något som nödvändigtvis behöver ligga någon film i fatet, så länge detta inte är det enda filmen är. Det är viktigt med nyskapande och udda filmer för att hålla genren levande, men den generiska massan är ändå det som utgör genren. Det finns tusentals sätt att variera ett tema. Förmodligen är många av de vackraste stycken musik vi ärvt sådana som följer de regler för komposition som gällde på deras tid. Och jag hoppas att det också finns plats för spansk skräckfilm när 2000-talets filmhistoria sprids.