Steve Bannon har inte bara varit Donald Trumps beryktade chefsstrateg i Vita huset – han är också filmskapare. Sedan 1991 har Bannon producerat 18 filmer – bland dem märks Indian runner, Sean Penns drama om en Vietnamveteran – varav nio stycken är egenregisserade dokumentärer. Den första var kompilationsverket In the face of evil: Reagan’s war in word and deed från 2004. Den senaste, Torchbearer, hann Bannon slutföra under 2016 trots ett förmodligen hektiskt schema.
Går det att skönja någon form av idémässigt eller estetiskt auteurskap i dessa filmer, ett tankemönster som kanske återspeglas i Trumps första turbulenta tid som president?
Att ens försöka sammanfatta och beskriva teman, stilar och estetiker i en endaste Bannon-film skulle kräva minst en bok. I själva spretigheten finns dock detaljer som gör det lättare att förstå vissa av Trumps utspel. Visst handlar det om en teleologisk metod, men det är samtidigt intressant att dra paralleller mellan det retoriska kaoset i filmerna och logikens dekonstruktion i vissa av president Trumps uttalanden, tweets och resonemang.
Tematiskt rör det sig om enkla dikotomier: gott/ont, folk/elit, amerikaner/antiamerikaner och så förstås konflikten mellan kristna och kommunister, fascister, ateister, aktivister, muslimer, hippie, nazister, nihilister, demokrater, you name it. Stilen påminner om Michael Moore på speed, med ett storvulet soundtrack à la Armageddon. Det är naturligtvis ingen slump att soundtracket till den patriotiska Harrison Ford-filmen Air force one spelades när Trump för första gången mötte sina väljare och media efter att ha vunnit valet.
I dokumentärfilmerna rör sig Bannon mellan till synes olikartade frågor som oftast rör amerikansk inrikespolitik: illegala invandrare som invaderar USA (Cochise County, USA från 2005 och Border war från 2006), försök att förklara finanskrisen 2008 med hippierörelsernas narcissism (Generation Zero från 2010) och Tea Party-hyllningar om Michelle Bachmann och Sarah Palin (Fire from the heartland från 2010 och The undefeated från 2011). Inte minst handlar det om kritik av den amerikanska eliten som förkroppsligas av Clinton-relaterade skandaler, aktivism som har som mål att förstöra USA inifrån samt besvikelse med Obamas politik (District of corruption, Occupy unmasked och The hope & the change, alla från 2012). Den senaste dokumentären är den Samuel Huntington-doftande Torchbearer, där den kontroversielle patriarken Phil Robertson från dokusåpan Duck dynasty, ledsagar oss genom sin egen version av kristendomens historia.
Bannons dokumentärer har en identisk struktur: kaotiskt introducerande kollage av arkivklipp, ofta med svårmissad symbolik, Bibelverser som övergår i blandade röster som berättar om läget i USA idag.
Bannons filmer är ett direkt resultat av den digitala teknikens utveckling, som inte minst möjliggör en förenklad inhämtning av arkivklipp utan att redovisa källan och där otroliga och ologiska kopplingar mellan historiska skeenden görs med en brinnande fart och utan eftertänksamhet. Dessa hysteriska lekar med förvirrande metaforer och slutledningar kan jämställas med många konspirationsdrivna filmer, där historiska fakta omkontextualiseras för att passa in i en alternativ världsbild.
Här kommer en bråkdel av alla bilder och visuella metaforer från Bannons filmer som jag lyckats fånga och skriva ner i stunden: blodiga dollarsedlar, dominobrickor som faller, gamar som äter på döda djur, blommor som växer och blommar ut, byggnader som kollapsar, amerikanska flaggor, amerikanska flaggor som eldas upp, fler byggnader som rivs ner, pengar som trycks upp samt pengar spolas ner i toaletten, eldas upp, kastas upp i luften (dessa klipp är prov på eliternas slösaktighet), Sarah Palin som en gasell som blir jagad av lejon (demokrater!), kärnexplosionssvampar, Hitlers tal, bilkraschande testdockor (moralfaran med att staten köper ut bankskulder), svepande panoreringar över Jefferson Memorial om natten, katter som slickar sin päls (den här blev för intellektuell för mig, kunde inte knäcka hemliga budskapet), en bombräd och en hajattack (återigen vänsterns attack mot Sarah Palin). En filmkritiker skrev att han kände sig som Alex från Clockwork orange som tvingats titta på lösryckta våldsbanaliteter, utan att ha någon som assisterade honom med ögondroppar.
Bannons dokumentärer har en identisk struktur: kaotiskt introducerande kollage av arkivklipp, ofta med svårmissad symbolik, Bibelverser som övergår i blandade röster som berättar om läget i USA idag. Antingen är det liberalernas svammel eller så är det framstående högertänkare som med gammaltestamentliga profetior varnar om den moderna tidens faror. Sedan fortsätter det skjutas salva efter salva av osammanhängande klipp med vissa avbrott, som när ett nytt kapitel ska introduceras. Kapitlen bär ofta mäktiga namn som ”THE WILL TO POWER”, ”THE UNRAVELING” eller ”ACT 3: PRESENT AT THE CREATION”. Bannon står själv bakom kameran hela tiden men är inte vår uttalade guide, utan låter konservativa åsiktsfränder agera filmernas ansikten och röster.
Ingenstans finns en antydan om humor och självdistans. Den frihetstanke som saluförs är den lilla amerikanens strävan efter att få leva ett liv fritt från statens inskränkande inblandning, medan alla andra friheter framstår som farliga. I Occupy unmasked är det hippierörelsens egoism som undergräver essensen av den föreställda idylliska gemenskapen Bannon så gärna refererar till. Eliternas själviskhet som i sin tur muterat till vänsteranarkistisk aktivism är ett av hoten. Motkulturen som dominerade 60-talet är inte bara en uppvisning i egoistiskt rotad samhällskritik, utan också förräderi. Genom en myriad av klipp (tv-serien Leave it to beaver från sent 50-tal där en karaktär förklarar faran med att öppna Pandoras box, klipp till flickor som istället för att vara hemma börjat undersöka sin sexualitet, klipp till figurer som Abbie Hoffman, Angela Davis, Saul Alinsky) kommer vi till den ekonomiska kollapsen 2008 som kommer resultera i ”krig, mycket folkmord, väldigt mycket dödande”. Michael Moores montagefrenesi och Oliver Stones kreativa konspirationsteorier har ingenting att sätta emot Steve Bannon.
Bannon står för en deterministisk historiesyn och lyfter ofta fram starka individer som genom heroisk kamp förändrat historiens villkor. Dessa individer går emot strömmen och eliten för att jobba för folkets bästa. Reagan fick ensam Sovjetunionen på fall, demonterade Berlinmuren, samtidigt som han slogs mot fiender ur alla läger. Sarah Palin kämpade i motvind mot konformister ur båda partier. Och så vidare.
Både hans första film, In the face of evil, och hans senaste, Torchbearer, avslutas med varningar för möjliga civilisationskrig, där den västerländska idyllen hotas av monster (han kallar ondskan för the beast första filmen igenom – ett paraplybegrepp för fascism, nazism, ateism, kommunism och islam). Det monster som hotar USA och kristendomen idag är islam. In the face of evil avslutas med attackerna på WTC och i slutet på Torchbearer ser vi filmer där IS och andra islamistiska grupper attackerar människor. Han utnyttjar av dessa terrorattacker och tragedier för att skapa ett känslomässigt klimax där kristna framstår som de enda offren.
Bannon säger själv att han studerat Michael Moores och Sergej Eisensteins filmskapande och har även kallats för en ny Riefenstahl, får man förmoda på grund av den ideologiska hemvisten snarare än några filmkonstnärliga kvaliteter. Föga förvånande når inte Bannons filmskapande upp till ovannämnda filmare. Han saknar Riefenstahls poesi och subtilitet, Moores ironi och hjärta och Eisensteins intellekt.
Michael Moores montagefrenesi och Oliver Stones kreativa konspirationsteorier har ingenting att sätta emot Steve Bannon.
Fox omslagspojke Sean Hannity har kallat en av Bannons filmer för ”the most powerful documentary I have ever seen”. Filmhistoriens dom lär bli mindre smickrande mot Trumps politiska rådgivare. Det handlar trots allt om retoriskt ihåliga slagträn med illavarslande bibelcitat, skräniga foruminlägg som ska bankas in med bombastisk musik vars enda fördel är att den mixats så högt att den ibland överröstar domedagsprofetiorna. Jag befinner i något slags chock efter att ha utsatt mig själv för cirka tio timmar av Bannons furiösa montagearbete.
Det mest smickrande man kan säga om Steve Bannons dokumentärmakande skulle väl vara att han för D. W. Griffiths arv vidare. Om det inte vore för brasklappen att det inte har så mycket att göra med Griffiths pionjärinsatser inom kontinuitetsklippning, som en uppdatering av den rasistiska skräcken i Nationens födelse från 1915. Låter man svarta delta i demokratiprocessen på lika villkor kommer de snart att ta över makten och utnyttja den för att förtrycka vita, menade Griffith för lite mer än 100 år sedan.
Samma tankegångar återkommer i ett av Steve Bannons filmprojekt aldrig blev. År 2007 skissade han på manuskriptet till en spelfilm som skulle börja med att en flagga prydd med halvmåne och stjärna vajade utanför Capitol i Washington. Från byggnaden skulle publiken höra röster mässa ”Allahu Akbar”. Filmen skulle handla om radikala muslimers övertagning och förvandling av Amerikas förenade stater till Amerikas islamiska stater. Filmen skulle försöka spåra sharialagarnas intolerans, granska islamistiska femtekolonnare och inte minst förrädarna som i god tro böjde sig för de radikala krafterna. Hollywoods berättelse om den amerikanska drömmen omformulerad som skräckpropaganda med siktet inställt på nationens återfödelse.