FILM. First reformed (Paul Schrader, 2018). Se filmen här.

Intrigen i korthet: Det är tidig vinter när en sorgedrabbad och sjuklig präst, med en älskarinna han föraktar, får besök av en gravid kvinna som är orolig för sin ångestridne make … Paul Schraders senaste film First reformed rör sig, i förhållande till Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna, i obekvämlighetszonen bortom pastisch men hitom upphovsrättsintrång. Inget ont i det! Schraders unique selling point är just att inte vara unique. Han bär sina influenser såsom förtjänsttecken.

När han har varit som bäst så har Schrader investerat sina lån till en så lysande avkastning att han kunnat betala tillbaka med ränta och ändå göra ansenlig konstnärlig förtjänst. Taxi driver eller American gigolo hör till de lyckade affärerna. Nästan alltid har låneinstitutet hetat Robert Bresson. När nu Bergman-banken står till tjänst, så är det förstås inte oväsentligt att Nattvardsgästerna också den lånar friskt från Bresson – i synnerhet Prästmans dagbok. Det är också där First reformed börjar, med en präst som skriver dagbok. Och à la Bresson får vi både se vad som skrivs och höra rollfigurens röst säga orden högt. Schraders film är en uppdatering av sina svartvita förlagor, men någon måtta får det vara med moderniteterna: ”Jag har beslutat mig för att föra dagbok”, skriver/säger prästen, ”inte i ett ordbehandlingsprogram eller som digital fil, utan för hand.”

När han har varit som bäst så har Schrader investerat sina lån till en så lysande avkastning att han kunnat betala tillbaka med ränta och ändå göra ansenlig konstnärlig förtjänst.

Det finns fler likheter med Prästmans dagbok (mobbning och magcancer) men innan vi kommer in på huvudnumret Bergman så är det en annan Bressonfilm som måste nämnas. I First reformed har det blivit stopp i kyrkans toalett, och eftersom det är prästen som måste göra allt smutsigt jobb i den här församlingen så faller uppgiften att ordna med den saken på honom. I en av filmens finaste scener tar han sig an uppgiften som en liturgisk ritual, och hanterar vaskrensare och propplösare med den vördnad han skulle ägna dopredskapen. I sin blandning av skit och sakrament påminner scenen om när fångarna i En dödsdömd har rymt tömmer sina latriner så att det liknar en nattvardsgång, till tonerna av Mozarts c-moll-mässa. Kyrie, eleison sjunger kören i Bressons film, ”Herre förbarma dig”. I First reformed återkommer det som en fråga: ”Will God forgive us?”

Även om berättelsen följer Bergmans Nattvardsgästerna, så är Bressons närvaro tydlig genom hela filmen. Men där finns också mycket Schrader! Hans filmer upplöser förhållandet mellan kopia och original till dess det är svårt att veta vad som är vad. Och det är verkligen inte bara de filmstilar han under sin tid som filmkritiker sammanfattade som ”transcendentala” (Bresson, Dreyer, Ozu) som går igen i hans egna filmer. Att se Schrader är som att se filmhistorien filtrerad genom sig själv, förtunnad men ändå verksam. Taxi driver handlar om en traumatiserad krigsveteran som finner en mening med sitt liv när han räddar en ung kvinna undan förfall – det vill säga samma grundintrig som i John Fords Förföljaren, och med liknande moralisk komplexitet (en ”hjälte” som är sociopat). Det är ett tema med många möjliga variationer, och First reformed kan också passas in i mallen. Därför är det intressant att filmen lånar så mycket från Bergman, vars filmer definitivt inte följer detta mönster. Schraders hjältar är tvetydiga (som bäst) men gör ändå sitt jobb och utför något slags hjältedåd, om också av dubiösa orsaker och med tvivelaktiga medel. Hos Bergman är det hjälten själv som behöver räddas.

Nattvardsgästerna (1963)
Nattvardsgästerna (1963)

I L-136, Vilgot Sjömans underbara bok om inspelningen av Nattvardsgästerna, så säger Ingmar Bergman att han visserligen brukar ”ge fan i utrikespolitiken, men i våras läste jag i tidningarna om ryssarna och kineserna, och då upptäckte jag att det inte är amerikanarna som ryssarna är rädda för, utan kineserna. Kineserna som blir så drillade att de mycket väl kan tänkas släppa loss ett atomkrig. Och hela den där läsningen försatte mig i en väldig ångest.” Den väldiga ångesten tog sig in i Nattvardsgästerna. Prästen Tomas uppsöks alltså av hustrun till Jonas. Hon oroar sig för sin make, säger att han har läst om hur kineserna uppfostras till hat, och att de snart har en atombomb. ”Hon tystnar”, står det i manus, ”och söker ett svar hos pastorn, som är stödet och hjälpen. Hon förtror honom mannens liv och väntar ordet som ska läsa upp och reda ut detta kinesiska hot.” Något förlösande ord kommer inte. I stället svarar pastorn att vi alla går med samma rädsla. Det är inte mycket till tröst. När sedan Tomas och Jonas blir ensamma med varandra för ett enskilt samtal gör han det bara värre. Jag citerar igen från Bergmans filmmanuskript:

Tomas: Hur länge har ni gått med tanken att ni ska beröva er livet?
Jonas: Jag vet inte. Länge tror jag.
Tomas: Har ni talat med en läkare?
Jonas (förvånad).
Tomas: Jag menar ni är kroppsligen frisk.
Jonas (förvånad): Ja. Det tror jag.
Tomas: Man kan ju ofta … Jag menar … Nå. Har ni det bra med er hustru? Mitt intryck var …
Jonas: Karin är bra. Hon är bra.
Tomas: Så det är egentligen det här med kineserna som …
Jonas (plågad): Jo.
Tomas: Men om det sker, herr Persson, så är det ju något som drabbar oss alla. Vi är gemensamt ansvariga och vi bär följderna tillsammans.
Jonas (skrämd).
Tomas: Det finns fortfarande väldiga möjligheter att hindra ett krig. Vi som ser faran får inte sätta oss ner och vänta på katastrofen. Vi måste spjärna emot, ge fredens krafter allt vårt stöd.
Jonas (ser ut genom fönstret).

Tomas försök till tröst gör bara Jonas ännu räddare. Och hur kan prästen tro att han skall bli lugnad av att alla dör, och alla är ansvariga? Och så det där om ”fredens krafter” … det är själavård som medhjälp till självmord. Ändå får till slut Tomas nåd i Guds och Bergmans ögon, och de som hjälper honom till frälsning är just de människor han avfärdat eller rentav betett sig vidrigt emot. Schraders version av scenen är lik men annorlunda. Prästen i First reformed, Ernst Toller, sörjer inte som Tomas i Nattvardsgästerna sin hustru utan en son som har dött i Irak. Insatsen höjs ytterligare av att Ernst, som själv tjänstgjort, uppmanade sin son att delta i kriget. Och naturligtvis är det klimathotet och inte atomkriget som skrämmer Michael, mannen som Ernst skall försöka tala till rätta. Likt den motsvarande familjen i Nattvardsgästerna så är Michaels hustru gravid. ”2050 kommer vårt barn att vara trettiotre år”, säger han till prästen. ”Vet du hur världen kommer att se ut då?” Ernst svarar lite tafatt att det är svårt att föreställa sig. ”You think?” svarar Michael och förklarar att en tredjedel av jordens natur då har förstörts, att medeltemperaturen kommer att ha stigit med tre grader, och så vidare. Hur kan man sätta barn till en sådan värld? Av det nyss citerade replikskiftet från Nattvardsgästerna framgår att Jonas har haft självmordstankar ett tag. I First reformed verkar Michael bli upprörd över frågan: ”Det är inte för mig själv jag ängslas.”

Här finns en skillnad mellan de två filmernas budskap. Bergmans berättelser utgår från den enskilda människans villkor, hennes utsatthet och ångest inför en i bästa fall obegriplig tillvaro. Det är inte litet det! Men det stannar där. Hos Schrader är som sagt insatserna högre, så hos honom står hela mänskligheten på spel. Utan att lägga några värderingar i ordet kunde vi kalla det för hollywoodifiering. Med det menar jag inte bara en dragning åt det storvulna, utan också en viss sentimentalitet i god mening: en omsorg om rollgestalter och åskådare. Vilket inte bara är hollywoodskt, utan också mer Bresson än Bergman. Slutet på First reformed, som har diskuterats flitigt bland kritiker men av andra orsaker, är pure Schrader. Det vill säga en tillsynes orimlig mash-up av å ena sidan klassisk Hollywood; å andra sidan anti-hollywood-filmaren Bresson. Likt Travis Bickle i Taxi driver tar Ernst Toller på sig ett uppdrag att om inte rädda världen så åtminstone ställa något tillrätta. Livet förbyts från meningslöst till angeläget och han blir en präst med en mission (eller jihad).

Men detta är inte Michael Bay utan Paul Schrader, så uppdraget går sådär och filmen slutar med ett ackord som klingar betydligt mer av Bresson än av Bergman. Man kunde också kalla det typiskt Schrader – unikt osjälvständigt. I ödmjuk bugning inför mästaren slutar First reformed som i stort sett alla hans tidigare filmer, med en variant på den sista repliken i Ficktjuven: ”Vilken märklig väg jag har behövt ta för att komma till dig.”