FILM. Wind river (Taylor Sheridan, 2017). Se filmen här.

Är författaren död? Den franske filosofen och litteraturnestorn Roland Barthes menade det i sin berömda essä från 1968. Om än lättare sagt än gjort är det något att fundera på, något man som kulturkritiker måste förhålla sig till – huruvida det kan och bör skiljas på verk och upphovsperson.

Till exempel under eftertexterna till det karga mysteriet Wind river, där en luttrad jägare (Jeremy Renner) och en grön FBI-agent (Elizabeth Olsen) samarbetar för att lösa ett mord på ett indianreservat i snötäckta Wyoming. Kvar av den döda kvinnan finns bara en frusen kropp. Stadens livströtta rättsläkare finner tecken på våld, men då kölden i lungorna till sist tog hennes liv kan han inte uppge mord som dödsorsak. Det enda rättsläkaren kan göra är att dra slutsatser från de vaginala skadorna: att kvinnan utsattes för gruppvåldtäkt eller våldtogs flera gånger av samma man.

Så vad har då detta med eftertexterna att göra? När de väl nått de exekutiva producenterna möts man av namnet som varit på allas läppar: Harvey Weinstein. Bara att föreställa sig Taylor Sheridans manus i händerna på den mäktige filmmogulen – anklagad för att ha våldtagit eller trakasserat otaliga kvinnor – känns minst sagt olustigt. Här är trots allt en historia om identitet, kolonialism och maktlöshet. Om män som hatar kvinnor.

Wind river är den tredje delen i Sheridans ”American frontier”-trilogi som tematiserar landets gränser. Hittills har den sträckt sig från den kontrastrika, politiskt omtvistade gränsen mellan USA och Mexiko, skildrad i Denis Villeneuves knarkkartellthriller Sicario, till rostbältets sydligare klassgränser i David Mackenzies bankrånarwestern Hell or high water.

När Sheridan även tacklar regin gör han det med ett temperament mittemellan föregångarnas. Kasten mellan emotionella tvångströjor och nervpirrande spänningsscener känns igen från Sicario, men likt i Hell or high water – vilket också var den filmens svaga punkt – hamras budskapen in med slägga.

Sheridan blottar nämligen undertext som det vore nyblekta tänder, vilket påskiner ett bekräftelsebehov. Som när Jeremy Renners sammanbitne jägare, specialiserad på att skjuta rovdjur, rekryteras för sin territoriella expertis. ”Vill du hjälpa mig att jaga ett rovdjur?”, frågar FBI-agenten föga subtilt (här bör tilläggas att en sexbrottsling benämns just ”predator” på engelska). Därtill några för många repliker där det svävas bort i livserfarenheter som verkar knådade ur samma deg som lyckokakor.

Trots detta biter Wind rivers kyla tag något oerhört. Under ytan pulserar en tragedi som gör en arg, ledsen, rädd och besviken, på män i största allmänhet – och på vita män i synnerhet. Det närmast mytologiska anslaget – den vite jägaren som förälskade sig i en amerikansk urinvånare, förlorade sin dotter, skilde sig och nu lever i en enslig stuga som ett urholkat spöke – presenteras med avmystifierande realism. Istället för att fokusera på skillnader lyfter Sheridan fram det som förenar människorna: frostbitna framtidsutsikter, privata sorger, lokalsamhällelig utsatthet.

När det väl tänder till med en skottlossning i en knarkarkvart, skumma figurer som flankerar poliser och en elegant men förkrossande återblick görs det med häftig kontrast mot naturens lugn som får det att flamma till inombords. I dessa stunder visar sig Sheridan minst lika skicklig på lågintensiva nagelbitarscener som Villeneuve.

Wind river får en att svettas och gråta och bitvis vilja ställa sig upp och skrika mot duken. Lyckligtvis förser epilogen med ett lugnande medel, utifrån en poetisk rättvisa som varken spetsats med falsk tröst eller antidepressiv trollkur. Men bara några minuter senare, när man just börjat återhämta sig, dyker alltså det där namnet upp: Harvey Weinstein. En högst ofrivillig och olycklig association, kan man tycka, samtidigt som den understryker aktualiteten i Sheridans samtidssaga.

Och påminner om att rovdjuren härjar såväl i Wyoming som i Hollywood och hemma i Sverige.