FILM. Saknaden (Andrej Zvyagintsev, 2017). Se filmen här.
Omärkligt blir landskapet mellan höghusen till utsikten från ett regnbestänkt fönster i ett pojkrum. En sömlös övergång som visar vilken bildpoet Andrej Zvyagintsev kan vara. Med debuten Återkomsten hyllades han som en ny Tarkovskij. Men Zvyagintsev balanserar poesin med en tämligen nykter bild av dagens Ryssland. Lika nykter som poliskommissarien som kommer till Zhenya då sonen Alyosha saknas. Det finns inga resurser för polisen att leta efter pojken, konstaterar han. Man är beroende av hjälp från civilsamhället, en missing people-organisation som i detta hjärtskärande drama blir de enda som verkligen bryr sig om Alyosha. Han har, som Zhenia förklarar för sin älskare, levt i en situation präglad av icke-kärlek. Nelyubov som filmens ryska titel är. På svenska heter den Saknaden. Det som saknas är alltså inte bara sonen. Och det är oklart om han egentligen verkligen saknas av sina föräldrar. Först när någon från skolan ringt henne har Zhenia över huvud taget blivit varse om att Alyosha helt enkelt är borta.
Hennes och fadern Boris hjärtlöshet mot barnet blir kristallklar när de sitter och bråkar om sin skilsmässa och vem som ska ta hand om Alyosha – eller rättare sagt vem som ska slippa ta hand om honom. Ingen av dem har brytt sig om att tala med honom själv om situationen. Men bakom en dörr står han och lyssnar. När modern stänger dörren ser vi vad som möjligen är den mest översiggivna gråt någonsin i filmhistorien. Sedan tycks de vuxna helt enkelt glömma pojken när var och en av dem försvinner i väg till sina nya partners över natten.
Där hade berättelsen förstås kunnat ta vändningen att de båda föräldrarna kommer till insikt om sin bristfällighet och kärlekslöshet mot både sonen och varandra – men så är det inte i Zvyagintsevs Ryssland. Den hårda, råa tonen går igen från Zhenias egen uppväxt och det antyds att den förs vidare i Boris relation till sitt nya barn, i den nya relationen. Naturligtvis har filmen av vissa i Ryssland tolkats som en kritik av en generellt ”moderlös” kultur, det vill säga av jämställdheten mellan könen som enligt dem lett till ett kallt samhälle med svaga män. Och visst går det att tolka den så. Det finns å andra sidan anledningar att inte göra det – en ”nyortodox” patriark till chef med gammaldags family values häcklas också i Saknaden.
Saknaden är en kraftfull film, kanske Zvyagintzevs näst bästa efter Återkomsten. Hans femte film påminner i viss mån om debuten, i de rymliga bilderna och i temat med vuxna som sviker barn. Men här är det stadgad medelklass som lever i bristfälligheten. Deras bubbla påminner lite om Hanekes borgerlighet. Här finns dock ett hopp i de självuppoffrande volontärer, män och kvinnor, som utan ersättning letar efter försvunna människor. Även i Sverige får vi mer och mer ett samhälle där medmänskligheten sköts av frivilligkrafter. De är positiva krafter förvisso – men de förmår inte laga och lappa alla revor och hål i samhällsväven. Och vi kan inte ta dem för givna. Jag önskar filmen en stor och entusiastisk publik.
