FILM. Mot solnedgången (Naomi Kawase, 2017). Se filmen här.
Naomi Kawases Mot solnedgången kommer kanske inte att betraktas som någon av hennes främsta filmer. Stundtals drunknar den försiktiga kärlekshistorien mellan syntolken Misako (Ayame Misaki) och den blinde fotografen Masaya (Masatoshi Nagase) i varma solnedgångar och plattityder om tingens förgänglighet. Det är inte minst i denna relation mellan blind och seende som filmen slår an en smetig och målande övertydlighet, även om den ligger i linje med spänningarna mellan Misako och Massaya.
Det som framför allt gör Mot solnedgången till en intressant film är istället diskussionen kring Misakos syntolkningar.
Masaya ingår i testgruppen som ger feedback på Misakos syntolkning av en ny film. Bland gruppens medlemmar är det också han som kritiserar Misako hårdast för att ständigt tolka och inte bara beskriva det som sker i bild. På så vis inkräktar hon både på åhörarens förmåga att visualisera verket liksom på verket som sådant, menar han.
För vilken är egentligen syntolkens funktion? Att bara beskriva bildflöden så objektivt det bara går eller att genom det uttryck som är syntolken till hands, det vill säga språket, levandegöra bilder i målande drag?
För Misako tycks det finnas djupt personliga skäl att göra det senare. Filmen hon syntolkar handlar om en åldrande man som ser sin fru tyna bort i sjukdom. Misako, som själv har en mamma som förtvinar i ett Alzheimersliknande tillstånd, kämpar med att finna en ljuspunkt i filmens upplösning. Det är en positiv läsning som till Massayas irritation upphöjer Misako till ett slags medförfattare.
När jag efter filmen av nyfikenhet lyssnar på syntolkade trailers till En man som heter ove och Återträffen framstår Misakos stämma nästan som förhöjd. Förvisso skiljer sig tonläget i de två svenska exemplen, men innehållsmässigt är båda först och främst deskriptiva.
Om syntolkning och syntolkens roll skrev Jacob Lundström mer uttömmande här, liksom om företeelsens mediearkeologiska band till benshi-traditionen: en japansk medförfattande berättartradition som sträcker sig tillbaka till stumfilmseran. ”Tack vare benshi-traditionen var stumfilmer i Japan knappast ordlösa. En benshi stod vid sidan av duken och broderade ut historien, hittade på dialog eller kompletterade vackra bilder med en passande dikt. Det var ett performance i sin egen rätt och populariteten sägs ha försenat ljudfilmens intåg i Japan.”
Det är kanske överilat att baserat på en spelfilm anta en given koppling mellan benshis och dagens japanska syntolkning, men det är en frestande parallell inom fiktionens ramar. Och Mot solnedgången skildrar ju ett möte mellan åskådar- och berättarpraktiker som kan fungera som språngbräda för intermediala funderingar kring exempelvis förhållandet mellan ord och bild.
Men rent filmspråkligt hade dessa funderingar kunnat utvidgas genom att ännu tydligare para Misakos ekfraser med testgruppens reaktioner – även muntligt berättande på film kan ju skapa alldeles egna bilder i publikens huvuden. Ett kanske utnött men effektivt exempel är hur Bibi Anderssons sexanekdot i Persona utläses mot Liv Ullmans ansikte, istället för att ackompanjeras av avklädda minnesbilder.
Samma tillvägagångssätt hade gjort Mot solnedgången långt mer fantasieggande och särskilt förhöjt filmen i filmen. Istället serverar Kawase den seende publiken med de syntolkade bilderna som referens. Vi får bedöma Misakos syntolkning, istället för att använda vår inre projektor. Resultatet blir att jag ibland delar Massayas frustration men istället vill rikta den mot Kawase, då regins övertydliga stråk begränsar åskådarens egen förmåga till tolkning. Således haltar Mot solnedgången som filmupplevelse, men erbjuder likväl en tankeväckande skildring av det eviga spänningsförhållandet mellan ord och bild.
