FILM. You were never really here (Lynne Ramsay, 2017). Se filmen här.

Med huvudet indraget i plast blickar den lönnfete lönnmördaren Joe (Joaquin Phoenix) bakåt. I krigsveteranens traumatiska, möjligen terapeutiska minnesritual anas den våldsamme fadern som gjorde Joes barndom till ett helvete.

Gång på gång tar det förflutna strypgrepp om nuet i Lynne Ramsays råa, metodiska karaktärsstudie You were never really here, för vilken hon tilldelades manuspriset i Cannes medan Joaquin Phoenix fick skådespelarpriset. Historien om en själsligt svag muskelman som tackar ja till fel uppdrag, slår sig in i en pedofilkvart på en bättre New York-adress, räddar en politikers dotter från prostitution och snubblar in i en konspiration är egentligen rätt banal. Eller åtminstone: en för filmentusiaster väl bekant variation av miljöer, karaktärer och stämningar som Paul Schrader betade av i såväl Taxi driver som den underskattade sexträskthrillern Hardcore från 1979.

Ändå får Ramsay till en märklig balans mellan narrativ innehållsrikedom och labil medvetandeström med strider som utkämpas simultant på flera, mentalt osäkrade nivåer. Hon punktmarkerar fysik, plats, personlighet, styrkor, svagheter – en nykter inblick i en förvirrad värld. Kontrapunktiskt presenteras den rena informationen till Radiohead-gitarristen Jonny Greenwoods skeva hybrid av elektroniska syntar och akustiska inslag. Musiken handklappar i takt med ett kaos som, likt filmen i stort, ger upphov till blandade skurar med olust, groteskhet, skörhet och skönhet.

Med ett dussin extrakilon och en skäggväxt liknande den i I’m still here visar Joaquin Phoenix upp sina minst glamorösa sidor. I klass med sina tidigare karriärtoppar – Gladiator, Two lovers, The master och The immigrant – spelar han ut svårspelade frågetecken. Om skådespelare vanligtvis försöker att gestalta rollfigurernas känsloliv, skapar Phoenix sina största ögonblick av obeslutsamhet. Han är en expert på kluvna figurer, de som tvekar, frustar, darrar och ryter till med gråten i halsen. Hos en sämre skådespelare skulle det se ut som otydlighet, men med sin egensinnigt emotionella hyperventilering gör Phoenix en enigmatisk och sårbar arbetargrabb av den tatuerade enmansarmén.

Det klipps runt blodspillet, till sekunderna efter hammarslagen, i fördröjda övervakningsbilder där människoslakt styckas upp så att hejdukarna redan hunnit dö och bara ses falla mot golvet.

Vid första anblick kan den disciplinerade personregin och stiliserade blicken på en neondränkt, undre värld påminna om den haute couture-exploitation som Nicolas Winding Refn tog populärkulturellt patent på med Drive och Only god forgives. ”Konst är en våldsakt”, har Refn sagt i en intervju. ”Jag är en pornograf. Jag gör filmer som upphetsar mig”, har han sagt i en annan.

Det är svårt att föreställa sig Ramsay säga något liknande. Likt i hennes tidigare filmer Råttjägaren, Morvern callar och Vi måste prata om Kevin finner hon det sköna i det fula. Hon tränger sig genom tragedin, ser bortom såren, varet, blåsorna och ärrvävnaderna. Efter att Joes yrkesliv introducerats med full kraft börjar hon till och med distansera sig från våldet. Det klipps runt blodspillet, till sekunderna efter hammarslagen, i fördröjda övervakningsbilder där människoslakt styckas upp så att hejdukarna redan hunnit dö och bara ses falla mot golvet.

Det rör sig inte om pornografiskt våld, eller ens en existentiell försköning av yrkeskriminalitet á la Le Samouraï, Leon och The american. Snarare filtreras våldet genom livströtta ögon och när Joe slår ihjäl någon med sin hammare sker det enligt 9-till-5-rutin. Men precis som för vilken kroppsarbetare som helst värker musklerna och han slukar smärtstillande för att klara jobbet. Till slut börjar vi röra oss i en mer trögflytande, spöklik skuggvärld, som har mer gemensamt med den sömndruckna hanteringen av tid och rum från Pedro Costas eller Tsai Ming-liangs meditativa filmer.

Ramsay gräver sig så djupt in i Joes trasiga tankevärld att nödutgångsskylten nästan slocknar. Inte förrän det blir som mörkast kvicknar han plötsligt till, känner solen, möts med ett leende och ett löfte om en ljusare framtid. Hans öde är inte helt olikt Taxi driver-antihjälten Travis Bickles. Lika tvetydigt, lika öppet för tolkning.