FILM. Annihilation (Alex Garland, 2017). Se filmen här.
Det är omöjligt att se Alex Garlands Annihilation utan att tänka på Tarkovkijs Stalker. Och det är omöjligt att titta på Stalker i dag utan att tänka på den verkliga Zonen, det åtminstone till en del förbjudna området omkring ”sarkofagen”, det övertäckta kärnkraftverket Tjernobyl (som inom parentes sagt nu är i färd att få en ny överbyggnad).
I Annihilation är Zonen ett slags växande andra verklighet bakom en skimrande yta – the shimmer. Av dem som gått in där har bara två kommit ut, och en av dem med stora skador. Den som kommit ut är huvudpersonen Lena och hennes make, Kane. Lena spelas av Natalie Portman på ett rätt icke-anmärkningsvärt sätt. Vi förstår av inledningsscenen att Lena återkommit efter ett uppdrag. Därefter rullas det upp en historia som inleds med att hon, en dedikerad universitetslärare i biologi, sörjer sin till synes saknade make. Sedan transformeras berättelsen på ett rätt anmärkningsvärt sätt till att handla om självbedrägeri, (själv)destruktivitet och identitetsförlust – både personlig och mänsklig.
Lena ansluter sig som biolog till en expedition in i the shimmer, väl där visar det sig dock att hon har en andra identitet som före detta soldat. Och att hon kan skjuta bevisar hon ganska snabbt genom att skjuta ihjäl en stor muterad alligator. Över huvud taget tar sig expeditionen mer och mer formen av väpnad kamp mot den helt oregerliga, o-naturliga naturen i området. Men det som på ett plan är rena actionscener med en stereotypt vapenpumpande krigare är samtidigt bilder av en mänsklighet som ter sig brutal och andefattig i jämförelse med det överflöd av färger och former som råder inuti zonen.
Därför det också extra tråkigt att Annihilation inte fått biografdistribution, eftersom den så uppenbart är gjord för stor duk. Samma öde drabbade för övrigt även för Alex Garlands förra film, regidebuten Ex-machina, åtminstone i Sverige. Istället får Annihilation Netflixpremiär världen över den 12 mars, halvt om halvt mot regissörens vilja, bara drygt två veckor efter biopremiären i USA och Kanada.
Liksom i Tjernobylområdet har ”naturen” tagit över, och byar och mänskliga beboelser har evakuerats i takt med att området växt.
Filmen är framför allt allt en visuell triumf. Det finns inslag i den som kan te sig farsartade, som när Lena går i närkamp med vad som ser ut som ett jättelikt grönkålsstånd. Datagrafiken ter sig stundtals alltför datagrafisk. Men här finns ett blom-, växt- och djurlandskap som tar andan ur en, och kan te sig som sprunget ur en febrig art brut-fantasi. Här följer inte biologin den linjära logik den gör i verkligheten utanför the shimmer. Liksom i Tjernobylområdet har ”naturen” tagit över, och byar och mänskliga beboelser har evakuerats i takt med att området växt. The shimmer, skimrandet, är som en föreställning om Tjernobyl, den som får så många av oss att vilja åka dit; en föreställning om något vilt och mystiskt, och kanske skönare än någonting som skapats med mänsklig avsikt.
Vad har mänskligheten för rättigheter inom denna andra värld? Är det så självklart att den måste bekämpas? Vad säger den om mänskligheten, och framför allt – vad är egentligen mänsklighetens kärna gentemot detta andra? Bredvid och parallellt med denna större berättelse finns äktenskapsdramat mellan Lena och Kane, inte det heller enkelt.
Det är banalt att säga att en film ”reser frågor” och sedan stanna därvid. Men om det någonsin varit ett passande sätt att avsluta en recension så är det i detta fall: Annihilation reser frågor. Precis som Stalker har gjort i över 40 år.
