”Varför?” Nej, jag kan inte för mitt liv minnas vilken film det var Jan Aghed recenserade med detta enda ord. Men tydligare kan egentligen en sågning inte formuleras. Och Jan Aghed var de vassa sågningarnas mästare.

Det gjorde honom naturligtvis impopulär ibland. Han var ju inte nådig, och hans kritikerblick följde aldrig publiktrenderna. Jan Agheds läsare bestod nog lika mycket av folk som retade sig på honom, men inte kunde låta bli att läsa honom, som av beundrare. Själv hörde jag, som en av många som vuxit upp med Sydsvenskan och med Aghed, avgjort till beundrarna – åtminstone fram tills att jag format en egen filmsmak som delvis består av film han föraktade. Därefter var jag kanske mer skeptisk ibland, men respekten, den var alltid stor.

Aghed var klart intellektuellt spänstig och kan förvisso inte reduceras till ett schema, men han tenderade såklart åt en smak som handlar delvis om hans generation och kön. Vi är alla något förutsägbara i vår smak. Sam Peckinpah kunde upphöjas som auteur i Cahiers du Cinema-stil medan senare tiders actionregissörer oftare fick tummen ner. Mycket kropp eller skräck var väl inte heller riktigt hans grej – där kunde en som jag i stället ta spänst mot honom och försöka formulera en egen estetik. Aghed var vältalig både om det han gillade och om det han ogillade. Så pass mycket att han fick Publicistklubbens pris Guldpennan, och blev hedersdoktor vid Lunds universitet. Någon akademiker var han inte – men han var välinformerad och intresserad av vad som försiggick inom filmstudier. Han var inte bara kunnig på området film utan recenserade mycket litteratur också, samt viss musik (country and western). Han var helt enkelt en intellektuell, med filmen som sitt främsta men inte sitt enda fält.

Det finns inte så många kritiker kvar av samma typ som Jan Aghed. Professionella icke-akademiska cineaster och intellektuella som kunnat leva på att vara filmkritiker och därmed kunnat odla och kultivera både språkförmåga och kunskaper på ett sätt som är få förunnat i den stora oreda som akademisering, internet och uppmärksamhetsekonomi ställt till med. Jag hoppas att utvecklingen kommer att vända. Att vara kritiker, oavsett om det gäller film, litteratur eller något annat, bör kunna vara något annat än ett extrajobb, om vi nu vill ha kritik som en del av samhällets intellektuella liv. Aghed kommer förhoppningsvis att leva kvar som en av skråets främsta. Men då gäller det att Sydsvenskan gör fler än de recensioner och artiklar som nu är utvalda tillgängliga på nätet. Ja, gärna en liten databas med klassisk filmkritik förresten. Kanske en uppgift för SFI?

Jag träffade Aghed ett par gånger på universitetet. Jag stötte också på honom när jag jobbade som maskinist på pressvisningar på Folkets bio. Men han hälsade aldrig tillbaka i affären. Jan Agheds butterhet är legendarisk. Han såg alltid arg ut. Det var en del av hans charm. Och nu är han saknad.