En av de mest intressanta svenska bergmanböckerna är Birgitta Steenes lite förbisedda receptionsstudie Måndagar med Bergman från 1996. Den skrevs på den tiden då numera hädangångna biografen Fågel Blå visade Bergman varje måndag. Det är alltså en grupp hängivna måndagsbesökare Steene haft kontakt med, och hon har tittat närmare på vilka de är, varför de är Bergmanfans, vilka filmer de gillar mest, när och hur intresset uppstått och så vidare. Analysen görs mot bakgrund av det svenska bergmanmottagandet i stort. Och det har ju inte alltid präglats av den devota hängivenhet vi sett växa tillsammans med den årliga Bergmanveckan och kulminera i årets hundraårsjubileum.

Det verkar kanske obegripligt utifrån dagens horisont, men de flesta i åskådargruppen hade utvecklat sitt bergmanintresse i motstånd mot en mer eller mindre fientlig omvärld. På trots framför allt mot oförstående föräldrar, som en slags livslång revolt mot ogillandet av ångest och närhet, av petande i det inre och blottande av existensiellt obehag. Och det är väl lika bra att bekänna direkt: jag känner fullständigt igen mig i detta. Jag hade kunnat vara en av dem, de ensamma entusiasterna i salongens mörker som varje måndagkväll lättar på regnrockarna och blottar sig mot de nakna bilderna.

Mitt första möte med Bergman ägde rum en lördagseftermiddag då jag blev ensam kvar framför tv:n när Tystnaden inleddes. Båda mina föräldrar hade rest på sig och gått ut med orden ”Sånt ser man inte på”. Jag var kanske elva eller tolv år och konfronterades plötsligt med något som framstod som både fysisk och själslig porr. Jag förstod på något sätt att mina föräldrars ogillande gällde båda delarna. Det var ganska obehagligt och fullständigt förtrollande.    

Han må ha varit en diktator som regissör och person, men själva verken karakteriseras av en demokratisk hållning som dock bara realiseras om åskådaren svarar på deras ofta direkta och öppna kommunikation.

En annan del av åskådarprofilen i Steenes bok är ett förhållandevis svalt intresse för personen Ingmar Bergman. Också detta befriande och förmodligen nödvändigt för Bergmanfilmernas överlevnad i längden. Knäböjandet inför hemmet på Fårö som om det vore en jävla julkrubba skapar bara en övermättnad. Och den andra bilden, den mörka, tyrannen på teatern och det stora svinet som framträder i Bergmans hushållerska – den får en ju också att vilja kasta sin dvd-samling. Omgivningen, som enligt hushållerskan Anita Haglöf ständigt var beredd att tjäna så fort namnet Bergman nämndes, framstår i Tom Alandhs film som enabler av konstnären som tyrann, och förhoppningsvis innebär #metoo att lite hälsosam respektlöshet ersätter svansandet inför Stora Konstnärer var de än är.

Attityden inför själva filmerna måste hur som helst vara en av jämlikhet mellan åskådare och film, mellan publik och rollfigurer. Annars fungerar inte det intima tilltal som är specifikt för Bergmans filmer. Han må ha varit en diktator som regissör och person, men själva verken karakteriseras av en demokratisk hållning som dock bara realiseras om åskådaren svarar på deras ofta direkta och öppna kommunikation.

Närbildstekniken är förstås det främsta uttrycket för närhet. Det frontala bildspråket innebär att rollfigur och åskådare befinner sig på jämbördig nivå, och stundvis riktar sig skådespelaren direkt mot kameran, det vill säga ut mot publiken – Harriet Anderssons blick i Sommaren med Monika, där hon tittar tillbaka mot oss och därmed bryter sig ut ur fiktionens ramar, är det emblematiska exemplet, men en kan också tänka på Ingrid Thulin i rollen som Märta Lundberg i Nattvardsgästerna. Där tonar Thulin/Lundbergs ansikte fram under prästen Gunnar Björnstrand/Tomas Ericssons läsning av hennes brev, och hennes öppna, direkta tilltal ersätter hans sarkastiska och nedvärderande röst. Hon kallar sig självironiskt för ”en skolfröken på landet” som sitter ensam med sina fantasier om kvällarna, men filmen vägrar erkänna det schablonmässiga och den underordning gentemot Tomas som ligger i detta. På samma sätt svämmar ”syster Alma” i Persona över de bräddar som den kända skådespelerskan Elisabeth Vogler försöker hålla henne inom. Hierarkin mellan kvinnorna bryts ner när deras ansikten smälter ihop.

Åskådarna svarar mot det Bergman har beskrivit som ett kontaktbehov, som gestaltar sig i filmerna. Det är inte alltid ett angenämt utbyte.

”Bergmans skådespelare, dessa ansikten som pockar på vår uppmärksamhet. Man hamnar i en underlig situation. Här har man gått på bio för att sjunka ner i en stol och titta på en konflikt som utspelar sig däruppe på vita duken. Och så plötsligt kommer ansiktena så nära och är så uttrycksfulla att man blir indragen i skeendet. Det är fascinerande, överrumplande och ibland ganska obehagligt.”

Orden är en av Birgitta Steenes respondenters. Det som utspelar sig i salongen är enligt Steene en intensiv kommunikation mellan åskådare och verk. Åskådarna svarar mot det Bergman har beskrivit som ett kontaktbehov, som gestaltar sig i filmerna. Det är inte alltid ett angenämt utbyte. Men blottställandet måste på något plan vara ömsesidigt. Finns det ingen beredskap eller vilja att bli berörd kanske obehaget blir överväldigande. Men det får inte heller finnas alltför stor respekt. Då blir kommunikationen ensidig. Strunta i, som vissa kallar honom, Den Store. Skit i Fårö och Bergmansafaris. Filmerna räcker bra.