Mozart blev bara 35 år gammal. Han fick till det, förkunnar Jean-Luc Godard inför sin 37e födelsedag, som vore kompositörens största bedrift att genom döden lura eventuell konstnärlig stagnation. Eller ja, så säger i alla fall filmens Godard, i Redoubtable fantastiskt odrägligt porträtterad av Louis Garrel.

Idag är Godard 87 år gammal och fortfarande verksam. Huruvida man finner att han sedan långfilmsdebuten med Till sista andetaget passerat sitt konstnärliga bäst-före-datum eller inte är det svårt att förneka att han gång på gång i vart fall strävat efter att återuppfinna sig själv. Det är också auteurens stora huvudbry i Michel Hazanavicius färgsprakande biografifilm, som tar vid kring färdigställandet av Kinesiskan 1967 och Godards politiska vår. Det är en påtagligt irritabel barnrumpa som under majrevolten 1968 av en meddemonstrant får frågan varför han inte längre gör roliga filmer med Jean-Paul Belmondo.

Med frågan studsar ett eko från Woody Allens Stardust memories – också det en film om en krisande filmskapare – och någonstans här funderar jag på om Redoubtables biografiska egenskaper egentligen är väsentliga. Auteur schmauteur. I någon mån känns skildringen av det manliga geniet som allmängiltigt narrativt gods. Likaså den dynamik mellan regissör och musa som i någon mån ligger till grund för filmen.

Redoutable är skildringen av Godards förhållande med skådespelerskan Anne Wiazemsky (som bland annat medverkade i Kinesiskan) och baserar sig på hennes biografiska bok Un an après (som Jon Asp skrivit mer om här). Men Stacy Martins Wiazemsky begränsas hårt jämte Garrels bullrige, kroniskt missnöjda och självömkande filmskapare. Godard ska i en intervju ha slängt ur sig att en vacker kvinna inte är ett ämne i sig, en idé som spökar i en film där gestaltningen av Wiazemsky i många stunder reduceras till just det.

Men samtidigt som Garrels Godard är en lysande scentjuv är det tack och lov inget idolporträtt. Snarare ett kärleksfullt karaktärsmord eller en karikatyr, en tragikomisk skildring av egoistiska svinerier. Godards högljudda roll i stoppandet av 1968 års Cannesfestival ges här inga nobla stråk. Istället väcks sympatier för vännen Michel Cournot, vars debut- och sedermera enda film, Les gauloises bleues, skulle haft sin premiär i Cannes.

Hommager ryms såklart de med. Samtidigt som en publikföraktande Godard blir bundis med Jean Pierre Gorin, bildar kollektivet Dziga Vertov och avfärdar sin tidigare karriär som ”bourgeois” väljer Hazanavicius att utrycka sig genom en stilistisk hyllning till just den perioden. Fjärde väggen bryts, åkningar i sidled glider förbi en scenografi vars primärfärger för tankarna till Tokstollen, det bildlånas från Föraktet och färgskalor inverteras som i Alphaville – ett fall för Lemmy Caution. På så sätt ramas scener ur äktenskapet mellan Wiazemsky och Godard in med referenser till den period som föregick det, från hans tid med Anna Karina. Det hade kunnat bli ett intressant grepp på Wiazemskys situation men landar istället i ett skojfriskt referensverk för de redan invigda.