Redaktörens inledning verkar lovande: ”Var finns en svensk samlad genomgång, översikt av analys som visar den explosiva utvecklingen av ett nytt slags filmproduktion i vårt land? Jo, nu och här finns den faktiskt, men det har krävts en skarpsynt fransk skribent.” Kursiveringen avslöjar att detta är något som redaktören – Carl Henrik Svenstedt – har tänkt på. Han menar på att bristen på liknande böcker i Sverige har utgjort ”en genant kunskapslucka” som nu alltså täckts. Räddningen kommer i form av en fransk filmvetare och filmkritiker som inte drar ”gränser mellan ’kultur’ och ’populärkultur’. Hon ägnar lika mycket utrymme åt Jonas Karlsson i Cockpit som åt Anna Odell i Återträffen. Det är befriande”, skriver Svenstedt.

Detta översiktsverk heter Femton år ny svensk film, en översättning på en onekligen mycket ambitiös studie av Aurore Berger Bjursell som tidigare har publicerat i Frankrike.

Det är inte ovanligt att man inom filmkritiken och filmvetenskapen korsar nationsgränser för att försöka studera något som essentiellt inte anses tillhöra den egna identiteten. Det finns svenska avhandlingar och studier kring fransk, amerikansk, brittisk, rumänsk, rwandisk och mycket annan film och tv-kultur. Ibland kan den så kallade utomstående blicken vara befriande öppen och leda till uppfinningsrika analyser av skeenden eller tendenser som inte har uppmärksammats tidigare. Med det sagt har kommit en hel del studier, böcker, avhandlingar, antologier som på olika sätt behandlar just samtida svensk film.

Men det behövs förstås alltid fler nyfikna studier, så låt oss se vad Berger Bjursell har producerat. Efter en inledning som inte bara utlovar granskning och analys av allt från genrefilm, populärfilm, dokumentärfilm till kortfilm, är jag väldigt förväntansfull. Författaren har valt att studera svensk film mellan åren 2000 och 2015 genom att göra tematiska nedslag. Jag är i princip väldigt svag för gemensamma teman som går att upptäcka i olikartade genrer och över tid. För det behövs dock en förmåga att inte bara känna igen teman utan också kunna peka på några möjliga förklaringar till deras uppkomst. Detta saknas dessvärre helt och hållet i Femton år ny svensk film. Det finns vissa antydningar och ansatser till en djupare analys på sina ställen, men det räcker aldrig för att bidra till någon fördjupad förståelse.

Istället blir delar av boken bara svepande och ytliga. Generella påståenden som: ”I Sverige gillar man monopol när det gäller såväl försäljning av alkohol som film” är mindre lyckade. Den katalogiserande blicken på filmutbudet överskuggar den mer nyanserade analysen.

Vi hinner aldrig fördjupa oss i de nedslag som görs eftersom texten skyndar sig vidare till nya exempel, vilket förstås delvis beror på att femton års svensk filmproduktion som avhandlas på mindre 200 sidor. 

Att kopplingar filmer emellan kan stå för sig själva låter som en bra idé i teorin, men jag är faktiskt väldigt intresserad av att höra författarens analys av det hon ser. Vi får istället tema efter tema efter tema efter tema. Varför är fester i svenska ungdomsfilmer kopplade till spyor, minnesluckor och baksmälla? Vad finns det för intressanta motiv som kan härledas till sådant beteende? Redaktören lovar att: ”De lyckliga utvalda som avhandlas här kommer att häpna över den respekt och varsamhet med vilken en fransk filmforskare trakterar deras kanske inte alltid fullgångna verk”. Samtidigt sipprar det igenom tyckande som rimmar illa med en analys som stoltserar med sin distans.

Vissa filmer i boken avfärdas som inte intressanta nog, medan Främmande land ”innehåller fler filmidéer än tre fjärdedelar av dagens sammanlagda filmproduktion i Sverige”. Hur då? Eller: ”Ulf Malmros, som regisserar lätta filmer för en bred publik, kommer från Värmland. För storstadsbor betyder det ett hörn av världen där man är efter sin tid.” Vilka storstadsbor då? När? Hur? Varför?

Boken hoppar mellan olika teman och det är svårt att följa läsningen. Det är hackigt, kortfattat, godtyckligt. Godtyckligheten är – förutom ytligheten – bokens allra största problem. Att det hoppas friskt mellan filmer och olika perioder har jag inga större problem med, men när det görs slumpartat – som i ett slags filmkritiskt stream of conscience – blir studien problematisk som översiktsverk betraktat. Hurtigheten i tonen och de svepande påståendena gör att jag tappar tålamodet flera gånger om.

Det behövs många studier av svenska samtida film, men Femton år ny svensk film är inte den jag kommer att bära med mig som referensverk. Som en katalog kan den vara användbar, den pekar på en del intressanta teman som kanske bäst kan upptäckas från en utomståendes perspektiv, men tyvärr förvånansvärt generaliserande i sina försök att vara så nyanserad som möjligt.