FILM. Lady M (Willian Oldroyd, 2017). Se filmen här.
Shakespeares Lady Macbeth går under av skuldkänslor – det gör inte William Oldroyds Lady M, som bygger på den ryska romanen Lady Macbeth of the Mtsensk District, inte pjäsen. Närmare bestämt är det dramatikern Alice Birch som har adapterat Nikolaj Leskovs artonhundratalsroman till ett filmmanus. Kanske är tonsättaren Sjostakovitjs opera på samma berättelse och med samma namn mer bekant. Det är en historia om förtärande fysisk passion. Trots namnet i titeln är Katherine, som hon heter i Oldroyds Lady M – alltså egentligen inte så lik sin Shakespearska föregångerska. Men en blodtörstig hämnare av sin plats i livet, som tänks vara en skugga av en frånvarande make med samhällsrang förvisso. Detta är parallellen. Hopplösa och snedvridna försök till lite makt. Skulle kvinnors försök till makt kunna gestalta sig på något annat sätt, i de extremt patriarkala miljöer det handlar om? Skulle de kunna vara annorlunda?
Katherine har i princip sålts till godsägaren Alexander. Han är till största delen ointresserad av henne. I den mån han kommunicerar handlar det om att ge henne kommandon. Eftersom maken är så mycket frånvarande blir det dock mest svärfadern som bossar runt henne. Hon ska hålla sig på mattan, och bara en sådan sak som att hon gärna tar promenader trots kylan i det karga landskapet ses som suspekt, vagt opassande. Kammarjungfrun Anna skrubbar henne för hårt i badet eftersom hon ”måste frysa”.
När passionen för stalldrängen Sebastian blomstrar upp blir likheten till en annan berättelse tydlig: Svindlande höjder. Den opassande kärleken mellan olika sociala ställningar, mellan vit och ”svart”, den starka passionen, det ovänliga landskapet, den okuvliga kvinnan. Heathcliffe är visserligen inte svart utan romsk i Emily Brontës roman, men i Andrea Arnolds ganska nya filmatisering av den är han det – liksom Sebastian i Oldroyds Lady M.
Fler rollfigurer är svarta i filmen. Kammarjungfrun, Alexanders utomäktenskapliga son och dennes mormor. Oldroyd/Birch väver en intrikat väv av makt, ras, klass och kön. Sebastian är till att börja med fullständigt respektlös mot Katherine (och direkt sadistisk mot Anna), men slutligen kan hon använda sin ställning mot honom. Däremellan har hon helt hänsynslöst tagit kål på alla som stått i vägen för deras till största delen öppet uppvisade kärlekslycka.
Lady M är en film som kännetecknas av precision; den typ av film som är än mer imponerande när man ser den en andra gång.
Oldroyd/Birch har tagit bort slutdelen av romanen, som innebär straffångenskap och förnedring, och slutligen en slags konfrontation av de gärningar huvudpersonen Katerina Izmailova gjort sig skyldig till – strax före självmordet. Katherine i Lady M går i stället en oviss framtid till mötes. Fri, men samtidigt fortfarande fångad i den miljö där man försökt kuva henne. Florence Pugh som spelar henne är otroligt nog bara tjugo år, men den blick hon riktar rakt fram i slutbilden ser ut att bära en livstids erfarenheter. Hon ser bitter ut, märkt av sina egna och andras gärningar, men snarare trotsig än skuldtyngd.
Oldroyd har tidigare regisserat opera förutom teater, men detta är en nästan tyst film. De ljud som förutom den sparsamma dialogen ändå förekommer, som blåsten på heden, gör desto större intryck. Lady M är en film som kännetecknas av precision; den typ av film som är än mer imponerande när man ser den en andra gång. Bildkompositionerna är strama som korsetten huvudpersonen måste bära.
Kylan i hus och omgivningar må inte göra något intryck på den livskraftiga Katherine, men den når ut ur fotot och in till skelettet på åskådaren (vilket förstås är en god prestation av filmfotograf Ari Wegner). Förutom Pugh utmärker sig Naomi Ackie som spelar Anna. Som svart kvinna och hembiträde befinner hon sig längst ner i maktordningen. Katherine visar en viss kvinnlig solidaritet, och försöker som rebell styra gården på ett mindre ojämlikt sätt. Men den är, i slutändan, liksom tiden inte någon plats för solidaritet. Den som kan offras, den offras.
