FILM. Ingenjör Andrées luftfärd (Jan Troell, 1982)
”Ja, ett gammalt ordspråk säger att det går aldrig så illa som man fruktar och aldrig så bra som man hoppas. Och till det håller jag mig. Jag hyser ingen fruktan och intet hopp.”
Det ovanstående citatet som gett titeln åt Per Olof Sundmans bok Ingen fruktan, intet hopp yttrades av överingenjören och Stockholmscelebriteten Salomon August Andrée strax innan han for på sin ödesdigra ballongfärd mot Nordpolen 1897. Påhejade av tidens nationalistiska yra och på förhand hyllade som hjältar gav sig expeditionen iväg, trots bristande erfarenhet och frågetecken kring de tekniska förutsättningarna.
Ännu år 1930 – när kvarlevorna efter Andrées expedition återfanns – publicerades den heroiserande minnesskriften Med Örnen mot polen, som i en ny tid tid av nationalistiska strömningar byggde vidare på myten om Andrée som genial vetenskapsman och orädd fosterlandshjälte. Med tiden har historieskrivningen kring projektet förändrats, och när Sundman på 60-talet skrev de två böcker om expeditionen som ligger till grund för Jan Troells filmversion bidrog han till att problematisera synen på företaget. Det är därför kanske inte så överraskande att Troells film från 1982 inleds med det oemotsägliga beviset på misslyckandet: stillbilder av de mänskliga kvarlevorna efter expeditionens kollaps på Vitön.
Ingenjör Andrées luftfärd var ett prestigeprojekt komplett med isbjörnar, inspelningsplatser på Svalbard och en trogen rekonstruktion av Andrées ballong. Den gick kraftigt över budget och blev ingen större publiksuccé trots en Oscarsnominering. I jämförelse med Troells övriga ”stora” filmer som Här har du ditt liv och Utvandrarna har den varit relativt osedd, något som den nya bluray-utgåvan förhoppningsvis kan råda bot på. Med fylligt extramaterial i form av Troells uppföljande dokumentär En frusen dröm, en ny intervju med regissören, ett inspelningsreportage samt 8mm-material från research i polarregionerna, är utgåvan en djupdykning i såväl filmens tillblivelse som expeditionen i sig.
I jämförelse med Jan Troells övriga ”stora” filmer har Ingenjör Andrées luftfärd varit relativt osedd, något som den nya bluray-utgåvan förhoppningsvis kan råda bot på.
Där Utvandrarna skildrade ett desperat och smutsigt fattigsverige riktar Ingenjör Andrées luftfärd ljuset mot det sena 1800-talets högborgerliga sfärer. Troells Andrée är en torr allvarsman, övertygad om sitt eget och expeditionens värde. Framburen av den Oscarianska erans nationalism står han som representant för tidens koloniala strävan. Eller som Andrée säger i filmen: ”Vi låter sydeuropéerna ta hand om Afrika, men då förväntar de sig säkert att vi ska ta oss an utforskandet av de vita vidderna i norr.” Nordpolen blir alltså hemmaplan och ett vidgande av Sveriges koloniala projekt i Norrland.
Troell briljerar i filmens inledande del i satiriska betraktelser över epokens uppblåsta självbild och vetenskapliga högmod. En av filmens absoluta höjdpunkter är en obetalbar dialoglös koreografi med kamera och kroppar, där tidens kuriösa träningsmaskiner utgör en komisk kontrast till äventyrarnas allvarsamma ansiktsuttryck under det att de trimmar sina muskler inför polarfärdens utmaningar.
Väl på plats i Arktis är det en märklig värld som framträder. Vitt i olika nyanser, från bländvit snö till gråaktig glaciäris, ramar in de mörkklädda figurerna som stundtals ser så oerhört små ut mot de oändliga isvidderna. Både i ballongen och ute på isen är de tre äventyrarna – Andrée, Nils Strindberg och Knut Frænkel – fullkomligt utlämnade till varandra, och situationen påminner om den i en ubåt eller på en öde ö. En känsla av klaustrofobi i det vidöppna landskapet.
Ingenjör Andrées luftfärd är en film om att bli fångad av sin tids mytbildning och sin egen övertalningskraft, att bli förförd av sina drömmar. Men det är också en film om ett slags dödsdrift. Kvarlämnade dagboksanteckningar som den nedan tyder på att Andrée närmast ser döden som en möjlig befrielse från pappersexercisens anonymitet. Bättre då att dö hjältedöden på jordens nordligaste punkt.
”Det är ej så litet underligt att sväva här över Polarhavet. Den förste som i ballong svävat här. Huru snart skola jag [överstruket] vi väl få efterföljare? Skall man anse oss galna eller följa vårt exempel? Jag kan ej neka till att det är en stolt känsla som behärskar oss alla tre. Vi mena att vi gott kunna taga döden sedan vi gjort det vi nu gjort. Månne ej det hela kommer sig av en ytterligt stark individualitetskänsla som ej kunnat fördraga att man skulle leva och dö som en man i ledet, glömd av kommande släkten. Är detta äregirighet?”
Max von Sydow är Andrée, och fångar perfekt och utan överdrifter den mästrande och självklara ton som länge lyckades dölja för stora delar av världen att ingenjören i själva verket sköt från höften. När Frænkel (Sverre Ankel Ousdal) slutligen synar bluffen leder konflikten till en märkligt vacker och resignerad försoning mellan två män som kämpar hårt för att bete sig civiliserat på en plats där ingen människa tidigare satt sin fot. Där, mitt bland de isvidder som kom att bli deras grav, finner vi vid sidan av filmens satiriska ådra också dess hjärta.
