Smakfrågan kan jag inte diskutera. Jag hoppas att de svenska kritiker – det vill säga mer eller mindre samtliga, även om Malin Krutmeijers recension är ett läsvärt undantag – som har hyllat The square har gjort det av egen övertygelse och inte för att juryordföranden i Cannes valt att belöna en film vars styrka bland annat skulle ligga i att inte vara politisk korrekt. Någon som länge och framgångsrikt utmålat sig som den svenska filmens outsider är nu ensam på tronen. Kul för honom och för alla som jobbat med filmen.
Och låt mig även flika in en annan sak: apscenen vid middagen är något av det bästa jag sett i svensk film. Den är fullständigt fantastisk, fylld av teknisk briljans och en otrolig inlevelse. Den höjer sig flera meter över resten av filmen.
Genom att inte ta ställning för något är Östlunds film varken viktig eller modig, den är bara feg.
Men jag vill här, precis som filmkritikern Michael Tapper i sin text, försöka komma åt filmens underliggande budskap, dess ideologi. Filmen existerar inte i ett vakuum, den interagerar med samhället här och nu. Och som den gör det! Den framtida svenska republiken i The square har förvandlat människor till kyliga maskiner där varje inslag av godhet antingen måste straffas eller förklaras som egoism.
Goda gärningar på film har straffats tidigare. I Clockwork orange, hos Haneke, Forman, i en och annan Steven Seagalfilm också. Intet nytt. Men kan inte någon få agera gott utan att det antingen sker av cyniska anledningar eller för att det ska leda till ett rån, en blåsning, eller en sur tiggarkommentar om ciabatta utan lök? När Östlund väljer att skildra sina medmänniskor med en oförbätterlig svärta, är han inte – i mina ögon – en realist som ”säger som det är” utan en cyniker som inte vågar lita på någon. Jag litar dock inte på banala tankar om banal godhet, tankar som är förklädda till en kylig distans men bär på unkna och fega moralkakor.
Allt är på låtsas och det är därför jag inte litar på The square. Allt är PR-trick, i och runt filmen.
Genom att inte ta ställning för något är Östlunds film varken viktig eller modig, den är bara feg. Det blir en kvasiuppgörelse med tillsynes kontroversiella ämnen. Dubbelironier i en postpostcynisk värld, kryddad med lite metaperspektiv. Ett hål. Hade jag varit Lacanian skulle jag beskrivit filmen som en tom container alla kan fylla med egna symboliska förtecken. Nu är jag inte det, och jag är trött på metadiskussioner, på insinuationer, på ett hånflin förklätt till observation. För det är relativismens verktyg. Alla är lika goda kålsupare säger en film byggd på enkla dikotomier och delvis bräckligt moraliserande konstruktioner.
Tanken om publikens självständiga dialog med verket, att författaren är död som Barthes menade, är naturligtvis bra och viktig. Publiken ska ställas inför kontroversiella frågor, det måste få finnas en uppsjö av tolkningar, och så vidare. Men i fallet The square används snarare publikens tolkningsarbete som en flykt från ansvar. Varför bemöda sig med att presentera ett moraliskt ställningstagande när man från sina höga hästar kan erbjuda en tomhet som publiken måste fylla med egna erfarenheter. “Ser ni rasism, välvilja, ignorans, cynism? Skyll er själva, svaret ligger i betraktarens öga!” Allt är på låtsas och det är därför jag inte litar på The square. Allt är PR-trick, i och runt filmen.
Genom att överlåta meningsskapandet åt publiken, och media, kan regissören göra precis vad som helst, i det fria ordets namn. Scenen i The square där en besökare med tourettes syndrom stör ett konstsamtal är talande. Vi kan skratta åt det pinsamma med vulgariteter i offentliga sammanhang, samtidigt som vi skyldigt men motvilligt måste erkänna allas lika värde, samtidigt som det är lite gött att man äntligen får skrika lite hora, fitta, visa pattarna utan att någon kan ingripa eller ifrågasätta. På motsvarande sätt fungerar Östlunds ”satir” som ett slags frikort för att få säga vad som helst.
Regissören fortsätter sin privilegierade trollning genom att ”våga” spränga ett blont barn också! Alla ska få sig en känga. Men få ställer sig frågan varför. Att uppröra för upprördhetens skull har för länge sedan blivit mainstream. Filmen slår in öppna dörrar, samtidigt som den garderar sig mot en eventuell debatt – likt den som uppstod efter Östlunds film Play – genom att framställa kritiska journalister under en presskonferens som hysterikor.
Men var står filmens upphovsmakare? Vad vill han med världen, med rutan, med människorna? Jag kanske är naiv eftersom jag hoppades på att få några svar. Nu får jag dem inte, och eftersom det är fritt fram att tolka verket utifrån mig själv, så gör jag alltså det.
The square speglar en samtid jag försöker kämpa mot och som jag inte vill relativisera och bortförklara.
Östlund kan förstås luta sig mot Guldpalmen och avfärda alla som kritiserar honom och filmen. För vad vet vi. Om självaste Almodóvar sagt att den politiska korrekthetens tortyr är den värsta sortens tortyr, so be it. Jag kan tänka mig mycket värre tortyrtillstånd. I längden tror jag dessvärre att The square, genom att vara rädd för att ta ställning för något, snarare kan bidra till att normalisera och bortförklara vissa politiska skeenden. For the lulz.
Östlund behöver inte mig eller mitt stöd. Han är där han är och har jobbat hårt för det. Men jag behöver inte The square heller. Den speglar en samtid jag försöker kämpa mot och som jag inte vill relativisera och bortförklara.
