FILM. Song to song (Terrence Malick, 2016). Se filmen här.
På 1960-talet betraktade den amerikanska filmkritikern Pauline Kael filmer som Alain Resnais I fjol i Marienbad, Federico Fellinis Det ljuva livet och Michelangelo Antonionis Natten som flärdfulla uttryck för Europas insjuknade själ speglad i en intellektuell borgerlighets uttryckslöshet. Förvisso aldrig sen att berömma filmernas visuella förtjänster var hon vid sidan av narrativa utsvävningar särskilt besviken på huvudkaraktärerna: författare, älskare och äkta par som Kael inte kunde förstå, tro på eller känna för. Särskilt Marcello Mastroianni, som hade huvudroller i både Det ljuva livet och Natten, var för Kael svårköpt i rollen som författare betraktande sin omgivning – han var bättre lämpad som ambassadör för italienskt kostymmode.
Varför jag nu kommer att tänka på det beror på att den samtida västvärldens krassliga själ satts på display i Terrence Malicks två senaste filmer. Förra filmen, Knight of cups, beskrev Stefan Ramstedt i FLM som en ”fulländning av Malicks så kallade stil”, något jag är beredd att skriva under på. Där fanns ett visuellt sug och ett rikt soundtrack redo att balansera den narrativa villervallan eller det faktum att Christian Bales manusförfattare Rick aldrig framstod som djupsinnigare än en gång Mastroianni. Yrkesvalet fungerade istället som inbjudningskort till extravaganta och kändistäta fester i ett Los Angeles vars övermätta borgerlighet gick att förknippa med Bret Easton Ellis litterära universum. Eller varför inte just 60-talets arthousefilm.
I nya Song to song riktar Malick sina vidvinklade objektiv mot musikscenen i sin hemstad sedan nära fyra årtionden: Austin, Texas. Liksom i Knight of cups rör sig kameran i stadens och branschens periferi utan självklar anknytning till något egentligt yrkesutövande, även om namnkunniga artister som Lykke Li, Iggy Pop, Patti Smith och Flea dyker upp i segment med ibland nästan dokumentär stämning (dock trumfas de alla när Val Kilmer dundrar förbi rollen som värsta sortens rockman).
Handlingen, nästan lika spröd som i Knight of cups, kretsar kring en machiavellisk demonproducents (Michael Fassbender) inverkan på två älskande musiker (Rooney Mara och Ryan Gosling) vars självbetraktelser tangerar det självparodiska på filmens ljudspår. Hon pratar om våldsamt sex och sökandet efter upplevelser, en vilja att bara känna något. Det är ett sökande lika ledigt och mållöst som Malicks så kallade stil. Om så när visuellt fullblommad i Knight of cups har den nu redan börjat vissna, även om den aldrig riktigt förlorar sin dragningskraft.
Det är svårt att inte betrakta karaktärerna på samma sätt som Kael en gång betraktade gestalterna i Antonionis, Fellinis och Resnais filmer. Varför ska vi bry oss om deras mollstämda floskler? Precis som Mastroianni är Mara, Fassbender och Gosling en ynnest att vila ögonen på. Men de förblir tomma projektionsytor vilket väcker frågan huruvida Malick egentligen har någon förståelse för den insjuknade samtid som avhandlas. Det är nästan så att jag undrar vad mer än Christian Bales medverkan som har sållats bort i filmens långa postproduktion – den första klippningen klockade in på kring åtta timmar – men jag har svårt att föreställa mig att det skulle röra sig om någon utvidgad betydelse eller insikt.
I de 129 minuter som nu når svenska biografer ställs musikfestivalernas larm mot kyrkans lugn, skyskrapor mot öppna landskap och en djävulsk nöjesindustri mot ett slitigt dagsverke på oljefälten. Mer och mer framstår det också som att det är mot de senare Malick borde rikta sitt fokus. Mot svett och smuts och bort från poolkantens avskilda dekadens. Det var ju med medellösa outsiders hans karriär började. Med Martin Sheens denimuniformerade rebell i Det grymma landet och Richard Geres beräknande daglönare i mästerverket Himmelska dagar.
Malicks utgrävning av de rika och berömdas moraliska kaviteter går inte särskilt djupt. Hela tiden hoppas jag istället att Fassbenders något överspelta skitstövel ska balla ur fullständigt och på allvar leda Malick in på Ellis territorium. För det hade krävts mer än manipulationer och en predatorisk sexdrift. Mer för att rubba Malicks dramaturgiska motvilja än för att säga något om sakernas tillstånd. Inte för att en dramatisk kurva är den enda vägen att vandra, men för att han i sitt improvisatoriska, nyvunna flit faktiskt skulle behöva överraska lite.
