FILM. Funny games (Michael Haneke, 1997) och Funny games (Michael Haneke, 2010).
Jag använde Jan Söderqvists essä ”Haneke drar in tittaren i våldet” i Svenska Dagbladet som dragkrok för att till sist göra något åt mitt dåliga samvete: Michael Hanekes amerikanska version av Funny games. Den har jag haft stående i hyllan under sex-sju års tid. Köpte den för femton kronor i utförsäljningen av en gammal videobutik, trots att jag sett den österrikiska versionen. Den har blivit stående.
Det var plågsamt att se originalet, endast något slags allmäncineastisk nyfikenhet tillsammans med en stor respekt för Michael Haneke, som trots allt gjort några av mina favoritfilmer, gjorde att jag ville rädda hem version två. Jag inbillade mig inte att jag skulle tycka om den. Nu när jag slutligen tvingade mig att se den körde jag tjugominutersintervaller med pauser mellan, för att vara lite snäll mot mig själv. Det tycks inte finnas någon avgörande skillnad mellan originalet och den amerikanska filmen. Båda är lika vidriga.
Det tycks inte finnas någon avgörande skillnad mellan originalet och den amerikanska filmen. Båda är lika vidriga.
Söderqvist skrev om filmen inom ramarna för en artikelserie om ”högkvalitativa verk med moraliskt kontroversiellt innehåll”. Hur rättfärdigas, undrar han, den meningslösa våldsorgie som filmen utgör? Funny games handlar, om nu någon inte skulle veta, om en familj som trakasseras, torteras och dödas av ett par otäcka brats, som med en serie metafilmiska gester kommunicerar direkt med oss åskådare.
Föga originellt menar skribenten att det är just den medskyldighet Haneke tvingar in publiken i som är filmens poäng och unikt demonstrerade budskap: våld, tvingas vi konstatera, är njutbart. ”Vi sitter ju kvar där framför filmen. Vi tittar vidare,” som Söderqvist poängterar. Det är en moralisk dom som förvisso passar Hanekes kynne. Eftersom han dock sagt sig använda metoden att mentalt våldta åskådaren för att väcka denne till insikt får jag den snarast komiska bilden i huvudet av ett fasthållet våldtäktsoffer framför filmen, med filmskaparen auktoritärt mässande budskapet ”Se bara vad roligt det är med våld!” som ackompanjemang. Nej, jag tror jag kan säga med säkerhet att det inte är en inlärningsmetod som fungerar.
Men se där, säger du kanske. Du tänker dig våldet som komiskt! Det är kul med våld, erkänn! Nja, svarar jag på det. Det är komiskt för att bilden annars är outhärdlig (och för att det är lite lustigt att föreställa sig Michael Haneke i scenen, Saruman-likt stående, prästerligt mässande). Nej, det faktum att de båda mördarna kallar varandra Tom och Jerry eller Beavis och Butthead, att de blinkar mot mig i publiken, att en av dem vid ett tillfälle till och med genom att använda en tv-fjärrkontroll spolar tillbaka skeendet och ändrar det till deras favör, det är naturligtvis inget som gör den vidriga tortyren njutbar.
Det finns lika mycket likhet mellan ett Tom och Jerry-avsnitt och det Haneke visar som det finns mellan en runda karusellåkning och att få en näve full med avföring kastad i ansiktet. Båda delarna är omtumlande men där upphör likheten. Tecknade djur som kan utsättas för hur mycket fantasivåld som helst utan att dö är liksom inte utbytbara mot ett par gråtande föräldrar som förgäves ber om nåd för sitt skräckslagna, högst dödliga barn. Men visst, båda delarna är våld. Eller nej. Stryk det förresten. Det ena är ”våld”. Det andra är våld.
Så varför såg jag den? Varför brydde jag mig om att se originalfilmen, fastän redan beskrivningen av den skrämde mig? Och varför satt jag kvar ända till slutet? Well, vi får väl bortse från att jag som filmskribent ser det som lite av en plikt att också se, och inte bara läsa om filmer som på ett eller annat sätt blir betydelsefulla. Ett helt annat skäl till att sitta kvar och titta, trots att det är svåruthärdligt, är helt enkelt att en engagerar sig i de människor som visas fram. Det är just engagemanget som, samtidigt som det gör det svårt att se det obehagliga, gör det svårt att sluta titta. Vi vill veta hur det går. Hur det slutar. I stället för att känna grym tillfredsställelse över den borgerliga familjens destruktion kanske en känner en gnutta hopp och förtröstan inför det faktum att det utsatta paret visar kärlek mot varandra och så tydligt håller ihop gentemot sina plågoandar.
Åskådarna underordnar sig verket, och Haneke slänger deras föregivna medskyldighet till mord i ansiktet på dem.
Leken med fjärrkontrollen kanske ger viss lättnad – ”just det ja, det är faktiskt inte på riktigt tack och lov” – snarare än drar in åskådaren i skeendet. Sedan finns också den ironiska aspekten att Hanekes publik, som till stor del består av respektfulla cineaster, visar verket artigheten se den i dess helhet. Åskådarna visar Haneke en respekt jag inte riktigt tycker han gengäldar. De är angelägna om att intellektuellt förstå, de är intresserade av filmkonst och Funny games är filmkonst. De underordnar sig verket, och Haneke slänger deras föregivna medskyldighet till mord i ansiktet på dem.
Det var länge sedan jag läste filmteori, dessa ofta gudstjänsttråkiga helvetessittningar med torra modeller för ”apparaturen” och narrativa strukturer. De texter jag främst fastnade för handlade istället mest om vad åskådare själva kan göra och lägger till i mötet med en text/film. Det är klart att det går att manipulera åskådare känslomässigt – annars funnes det väl inga skräckfilmer, till exempel. Men vi reagerar utifrån vilka vi är. Och det skulle krävas mycket för att bara genom en film få oss att vända upp och ner på våra moraliska instinkter och övertygelser. Jag tvivlar faktiskt på att en stor del av Hanekes publik skamset njuter av att se en grupp människor plågas och dödas. Jag tvivlar till och med på att de som tolkar filmen likt Söderqvist egentligen själva reagerar som tolkningsschemat säger. Det är ju svårt att veta eftersom fingret brukar pekas utåt, mot ”publiken”, och inte in mot skribentens egna känslor och reaktioner.
Men det är klart. Det respektfulla umgänget med en erkänd auteur är inte det enda sammanhang filmen befinner sig inom. På dvd-konvolutet står det faktiskt att filmen är ”avskyvärt underhållande”, med utropstecken. Och naturligtvis finns det en kultur av underhållningsvåld. En av de trailers som ligger med på disken var en rytmisk, suggestiv sådan för filmen Dragon squad med Steven Seagal. Inte min typ av film rent allmänt men jag sögs verkligen in flödet av bilder på koreograferat våld.
Borde jag se Funny games som en elak kommentar till min entusiasm för dem? Njae, jag tycker nog inte det. Den abstrakta våldsbaletten där de olika parterna är involverade i en kamp med overkliga inslag har inte heller det mycket med det utstuderade och sadistiska våldet mot en intet ont anande familj att göra. Återigen: det ena är ”våld”, det andra våld. Och att Funny games marknadsförs som underhållande är lite som då min gamla videobutik placerade Pasolinis Salò på porrhyllan. En felkategorisering, skulle jag vilja påstå.
Söderqvist nöjer sig dock inte med att anföra den för mig helt obefintliga njutningen av våldet i Funny games som bevis på att folk tycker våld är kul; han anför också de propagandafilmer med avrättningar som IS lägger upp på nätet. Och det faktum att många ansluter sig till dem talar också för mänsklighetens blodtörst.
Nu talar han i alla fall uppenbarligen inte om sig själv. Han verkar ju inte gilla IS nåt vidare. Själv har jag aldrig sett någon av deras filmer, och jag tänker inte göra det såvitt jag inte blir tvungen. Det är hur som helst rätt vanskligt att dra slutsatser om den mänskliga naturen på så lös grund: experter jag hör på radio talar om att filmerna snarare är till för att skrämma fienden. Om många människor tittar på de filmerna behöver inte heller det visa på att de ses som njutbara. Men visst – vi vet vad människor är kapabla att göra mot varandra och sig själva, och det är en kunskap Haneke vanligtvis umgås med på ett skickligt sätt.
Så inte i fallet Funny games, med de barnsliga kasten mellan familjens operamusik och den jämmerliga ursäkten för någon slags thrash metal, som ska vara den musikaliska motsvarigheten till våldet, och med den trotsiga vägran att ge någon förklaring till de unga männens beteende utöver att de vill roa sig. Sådana fall genom kriminalhistorien trodde befinna sig i minoritet. I filmhistorien hittar vi bland annat den mordiska duon i Repet.
Ja, det finns säkert åskådare som faktiskt tycker att våldet i Funny games är kul. En av de många ironierna torde dock vara att det ändå inte är dem Haneke riktar sig till.
Ja, det finns säkert åskådare som faktiskt tycker att våldet i Funny games är kul. En av de många ironierna torde dock vara att det ändå inte är dem Haneke riktar sig till. Men ok, jag ska inte göra mig mer naiv än vad jag är. Jag har hört talas om det meningslösa våldet. Jag vet att många lever i en tillvaro indränkt av våld. Vi har alla, både män och kvinnor, genomlidit en barndom pepprad av pojkars våldsutbrott och -lekar.
Frågan är bara på vilket sätt art house-publiken eller filmpubliken i stort gör sig medskyldig till att föra det onda vidare genom att titta på film.
Inte ens den torraste filmpedagog med sjuttiotalsteverutor till glasögon torde se publikens reaktioner och identifikationsmönster inför såväl feta rullar med Steven Seagal som Tom och Jerry och Ingmar Bergman på ett så primitivt sätt som hur Haneke gestaltar relationen till publiken i Funny games. Det räcker liksom inte med att en rollfigur blinkar mot mig för att jag ska inta dess perspektiv. Likt en vampyr behöver en inbjudan för att kliva in över tröskel krävs det en väldigt speciell beredskap för att identifiera sig med snubbarna i Funny games. Däremot är det fantastiskt roligt att, som ett par vänner till mig gjorde, klä ut sig till dem på maskerad. Lighten up, Haneke.
