Vad har Filmen om Badrock och Sameblod gemensamt? Inte SF Bios förtroende i alla fall. När musikdokumentären med Björn Skifs har biopremiär i veckan visas den i fler salonger än Amanda Kernells långfilmsdebut. Publiken ska förstås inte tvingas välja mellan popcharmören från Vansbro och coming-of-age från Sápmi, men det är en nedslående bild av filmkonstens marginalisering och en deprimerande påminnelse om en resignerad biografpolitik.

I fredags hade Sameblod äntligen svensk biopremiär, efter en lång internationell festivalturné och en bejublad hemkomst på Göteborgs filmfestival där filmen mottog största priset. Den har varit en av årets mest emotsedda svenska filmer – vi hade den på omslaget till vinternumret av FLM. Men under premiärhelgen i Stockholm har SF Bio endast visat filmen i ynka två mindre salonger. Samtliga visningar har i det närmaste varit utsålda. Det har sett ungefär likadant ut i Göteborg. I Sveriges tredje största stad har SF Bio inte ens visat filmen.

Under premiärhelgen i Stockholm har SF Bio endast visat filmen i ynka två mindre salonger.

Tack och lov finns det alternativ – Folkets bio i såväl Stockholm som Luleå har till exempel ordnat extravisningar av Sameblod i helgen på grund av biljettrycket – men med tanke på numera Kinaägda SF Bios monopolliknande ställning står och faller chansen på publiksuccé med dukdominanten.

Kritikerna har talat om den bästa svenska filmdebuten på år och dag. Föga förvånande eftersom Amanda Kernell redan i sina kortfilmer visat att hon är en fullfjädrad personinstruktör, inte minst när det kommer till unga skådespelare.

Tankarna går till en annan sensationell långfilmsdebut: Lukas Moodyssons Fucking Åmål från 1998. Precis som Fucking Åmål är Sameblod en ungdomsfilm om att bryta sig loss och kanske fri. Medan de nyförälskade tonårstjejerna i Åmål gör uppror mot sin inkrökta småstad, handlar Elle-Marjas flyktförsök om att komma undan majoritetssamhällets förtryck på 1930-talet genom att uppgå i det.

Det smärtsamma förvandlingsnumret i Sameblod, där filmens unga samiska huvudperson uppger falskt namn och döljer sitt ursprung för att kunna studera vidare, påminner om ett mörkt kapitel i vår historia men är också en projektil från en annan tid rakt in i dagens integrationsdebatt. Det är både på tiden och perfekt tajming att den här berättelsen nu når vita duken. Att det är den första svenska långfilmen på sydsamiska är bara en av alla detaljer som gör Sameblod till en milstolpe i svensk filmhistoria.

Det är ett filmpolitiskt misslyckande när ett enskilt företag i slutändan styr och ställer över filmers öden.

Men medan Fucking Åmål sålde närmare 900 000 biobiljetter tycks förväntningarna på Sameblod varit obefintliga. Är det för att det saknas griniga gubbar/Robert Gustafsson i bärande roller? Det är hur som helst ett filmpolitiskt misslyckande när ett enskilt företag i slutändan styr och ställer över filmers öden. Programdirektören på SF Bio har en omdiskuterat enväldig roll i filmbranschen. Det vill säga, tolkningsföreträde kring vad som är en smal film. Men om någon film förtjänar en ärlig chans att nå en bred publik är det Sameblod.

Uppdatering 2017-03-06:
Grym öppningshelg för Sameblod: 12 981 besökare. Särskilt med tanke på att filmen främst visats på mindre biografer på grund av ointresset från SF. Men nu kan inte biojätten blunda längre – i helgen kommer Sameblod till fler städer och större salonger. Det är glädjande eftersom filmen förtjänar att ses av en stor publik. Men du som har möjlighet – glöm inte att stötta ditt lokala biografalternativ och se filmen där istället. Och missa inte Malena Jansons Sameblod-recension ur nya numret av FLM!