FILM. I am not your negro (Raoul Peck, 2016). Se filmen här.
Raoul Pecks film I am not your negro är som en flaskpost från en annan tid – James Baldwin dog för snart trettio år sedan. Men även om Baldwins berättande – både hans skönlitteratur och prosa – var prisat i hans egen samtid så är det kanske ändå så att det han skrev är än mer aktuellt idag. Peck själv kommer från Haiti, det första land i den afrikanska diasporan där slaveriet avskaffades, genom en revolution från slavarna själva. I panafrikanisten och marxisten CLR James klassiska The Black Jacobins, en historieskrivning om den haitiska revolutionen, är tanken om hur mental avkolonisering var en förutsättning för tilltro till resningens möjlighet central. Det känns som den tanken återkommer i Pecks film om Baldwin och USA.
I am not your negro utgår från James Baldwins erfarenhet av att sitta och stålsätta sig, ifrågasätta och bryta ner filmer i biomörkret.
I am not your negro bygger mer än något annat på ett ofärdigt manuskript som Baldwin påbörjade i slutet av 1970-talet: ”Remember this house”. Men även The devil finds work, hans essäbok om film, samt inte minst texterna ”No name in the street”och ”The white problem”. I fokus för I am not your negro står tre livsöden – och dödsöden – och utifrån dem tecknar Baldwin en bild av USA:s ”rasproblem”. Dessa tre öden är Medgar Evers, Malcolm X och Martin Luther King Jr’s, som alla tre var vänner till Baldwin. Medan de kontrasterades enormt i amerikanska medier – framför allt X och MLK – så betonar Baldwin hur de delade samma kamp. I berättelsen om de tre olika männen formulerar Baldwin hur förståelse är en förutsättning för enighet och upprättelse för alla.
I am not your negro är en metafilm. En film om film. Mer specifikt en dokumentärfilm om film. Dels utgår den från arkivmaterial, gamla reportage, foton och tv-inslag, dels från Hollywoodfilmer som åldrats med varierande grad av värdighet. Just eftersom Baldwin utforskade föreställningar om ras i film – till och med i sina noveller – blir det också ett centralt tema i I am not your negro. Genom citat ur filmer som får sägas representera klassiker, både det fina och fula, både det som åldrats som vin och det som nära nog fördrivits ur USA:s kollektiva medvetande för att det generar så, får vi en rik fond till Baldwins ord. Det handlar om filmer som En fläck i solen (1961), Ett drama i natten (1931), The monster walks (1932), Uncle Tom’s cabin (1937), John Fords Stagecoach (1939) och det förmenta integrationsdramat Gissa vem som kommer på middag med Sidney Poitier i huvudrollen.
1965 års Voting rights act, som genomdrevs av president Lyndon B. Johnson, var en vattendelare i USA:s politik. Det var den definitiva dödsstöten för de rasåtskillnadslagar – Jim Crow – som rått i Södern sedan rekonstruktionsåren efter inbördeskriget. Det ledde också till att mycket av USA:s populärkultur från rassegregationens tid genast blev passé.
Baldwin går tillbaka till just den kulturen och hemsöker den så som den hemsökte honom under hela hans uppväxt. Att inte vara ”your negro” är inte bara att vägra spela rollen som vita amerikaner behövde spegla sig i för att bevara sin egen självbild, det är också att slå undan de monotona (mis)representationer av svarta som Hollywood spydde ur sig under årtionden. Till och med en rad av de imaginära och välmenande porträtt av svarta är förminskande. Till och med de drömmar som det vita Hollywood skapade för svarta var förolämpande, plumpa, komiska och löjeväckande.
Filmen utgår från Baldwins erfarenhet av att sitta och stålsätta sig, ifrågasätta och bryta ner filmer i biomörkret. Vissa filmer såg han som barn och de talade till honom med ett övertydligt språk om hans plats i det amerikanska samhället. När Baldwins ord om Hollywood läses upp av Samuel L. Jackson mer än trettiofem år efter att de skrevs är det ändå inte svårt att inbilla sig att Jackson delvis delar den hårda domen över den vita duken – om än utifrån en insiderposition i Hollywood.
Som öppet homosexuell författare som i flera årtionden levde i exil hade Baldwin en dubbelnatur som insider och outsider. Outsider i det vita Amerika som svart bög, insider i offentligheten för att hans position som författare gav honom entrébiljett till sammanhang de flesta svarta var helt exkluderade från. Han använde den positionen kreativt: som vittne, som levande sköld när polis hotade protesterande och – gentemot det helylleamerikanska – som ikonoklast.
Baldwin nöjer sig inte med att defensivt avfärda den amerikanska filmens skildringar av svarta som löjeväckande, för honom är bilderna mycket mer än så. De förminskande porträtten av svarta män och kvinnor är det vita Amerikas skrattspegel. Det avhumaniserande går åt alla håll – både de som avbildades och filmernas åskådare förminskas. Men medan svarta i USA trotsade och utmanade den position som föreskrevs dem irrade även de flesta av de mest välmenande av det vita liberala USA kvar i föreställningen om att problemet som förelåg kunde beskrivas som ”the negro question”. Som om det inte var en fråga om dem själva, deras position och självbild.
I am not your negro är inte en filmatiserad bok – det är en film som bygger på fragment av böcker, utkast, texter och film. En klassisk adaption hade kanske varit svår att göra lika övertygande – Baldwins språk är enormt starkt och få har försökt att omvandla hans texter till film. Hans debut, den halvt självbiografiska Go tell it on the mountain från 1953 gjordes till tv-film 1985, men i övrigt har det varit tunnsått. Baldwin var enorm eftersom hans ord speglade allt, alla nyanser utan att släta över något. Betraktelserna som ligger till grunden för Baldwins försök att genom en orädd och ärlig blick utåt ena en sårad nation påminner om den splittrade inblicken Charlie Mingus gav i sin självbiografi Beneath the underdog: han ryggar inte för något.
Idag är ju svensk kulturdebatt närmast besatt av frågor om identitet. En delförklaring är den politiska laddningen identitet ges, som diskrimineringsgrund, förklaring till hur makten är organiserad. Dessutom tyngs debatten inte minst på filmens område ner av det slarviga sätt ordet ”representation” används – det betyder ju egentligen två väsensskilda saker. I politiken är att representera att företräda, i kulturen snarare att gestalta. Vilket leder till krav på millimeterrättvisa vad gäller närvaro i bild – kvantitet helt enkelt. Men inte så mycket fördjupning om kvalitet: hur gestaltas svarta, bögar, kvinnor, minoriteter?
Baldwin upplevde både rassegregation och tiden när den avskaffades. Förutom detta präglades hans texter av att vara homosexuell i ett samhälle där homosexualitet sågs som en sjukdom, i hans texter ser han patologi i motsatt riktning – Baldwin genomlyser vad som är sjukt i det amerikanska samhället. Panafrikanisten W.E.B. DuBois menade att svarta i den afrikanska diasporan hade ett ”double consciousness” – att de betraktade sig själva och samhället både med sin egna blick och en internaliserad vit blick. Att de var tvungna att hela tiden ta in hur vita såg dem för att kunna navigera tryggt i vardagen.
För svart för det vita USA, för queer för att få representera det svarta USA, för mycket i exil för att bekvämt kunna lyftas fram som den som diagnostiserar USA.
Baldwins författarskap var präglat av detta dubbla medvetande, blickar såväl som intryck dechiffreras och sexuell laddning finns ofta i förgrunden. I Sverige är det som att varje diskussion om identitet och i förlängningen visuell kultur lider av barnsjukdomar. Det så kallade intersektionella perspektivet – att det är omöjligt att förstå samhället, makt eller människor utifrån en identitet – har kanske fått otippad draghjälp av filmens utveckling. Eller snarare, tv-seriernas utveckling. Hela berättarstilen i flera av de tyngsta HBO-serierna luckrar upp motsatsparet protagonist och antagonist – det har blivit hippt att skildra karaktärer som sammansatta och mångtydiga. Lite som Baldwins texter, de är orgier i att hålla flera tankar samtidigt med ett gracilt men ändå smärtsamt språk.
Jag tänker att det är Baldwins mellanförskap som gjort att få vågat sig på att omvandla hans berättelser till vita duken. För svart för det vita USA, för queer för att få representera det svarta USA, för mycket i exil för att bekvämt kunna lyftas fram som den som diagnostiserar USA. Och ändå så omåttligt populär som författare, en författare i dialog med nästan alla samtida stora svarta författare från Richard Wright till Maya Angelou. Just det ödet, att falla mellan stolarna för att man inte entydigt passar in i schabloner är kanske den undertext som ekar mest högljutt genom hela filmen. Jag tänker på radiodiscjockeyn Frankie Crockers ord om Jimi Hendrix (fritt ur minnet): ”He was too black for all the rock stations, and too white for all the r’n’b stations. And then you went to his concerts, and it was sold out”.
I Sverige kommer vår bild av USA i så otroligt stor utsträckning från film och television, men i betydligt mindre grad har vi tillgång till berättelser som skiljer fiktion från verklighet. Sådan problematisering av den vita duken, som öppnar ögonen för det grundläggande att vithet är skapat genom föreställningen om svarthet, har länge ansetts för osexig för Hollywood. Från en svensk horisont är det förmodligen både mindre chockerande och samtidigt svårare att förstå på djupet. Baldwins ord ifrågasatte de mest grundläggande antaganden USA gjorde om färg, därför lämnade hans ord så lite avtryck i filmen. Fram till nu.
