Juni. Sommaren börjar. Läkarstudenterna Simon, Knud, Søren och Esben delar lägenhet, festar och deppar i Köpenhamn. Även om det främst handlar om Simon. Nej föresten, allt handlar om Simon. Han glider genom sina tentor och stjäl läkarsprit till festerna. Och nu när bästa vännen Knud är nydumpad har de hela sommaren framför sig, efter det hägrar en utbytestermin i Bolivia, och sen är det ju snart sommar igen.

Rasmus Heisterbergs regidebut I blodet är en på det stora hela ärlig skildring av studentliv liksom av att vara tjugonågonting. Trovärdigt spelad av Kristoffer Bech påminner särskilt Simon om någon man brukade känna. Karismatisk, begåvad, strulig och självupptagen. Någon som med åldern försvunnit ut i periferin, eller kanske rentav vuxit upp.

I festivalens programblad görs en liknelse med Joachim Trier, och visst delar I blodet i stor utsträckning det ömtåliga och livfulla anslag som präglade Oslo 31 augusti, kanske särskilt i bägge filmernas närhet till sina respektive städer och svettiga fyllerus. Även om I blodet också lägger mycken visuell energi på att drömma sig bort till Amazonfloden.

Dock gör Heisterberg inget intryck av att dela Triers intellektuella anspråk och all problematisering känns lite pliktskyldig. När Daft Punks ”Veridis quo” (senast använd i Mia Hansen-Løves Eden, en annan film om en pojke som inte vill växa upp) lånar sitt förföriska vemod till en utekväll i augusti är stämningen något tillkämpad, om än snyggt iscensatt, och inget trovärdigt löfte om att Simon ska mogna till sig. Istället är den bestående känslan att boys will be boys. Och tjejer? De pratas om, liggs med, befäster eller splittrar grabbarnas vänskap. Med andra ord en generationsskildring vi sedan länge vant oss vid, hur välgjord och trovärdig den än må vara. Men om så både bekant och förhärligande är sommaren i alla fall aldrig tråkig och precis lagom kort.