Årsbästakalendern är vår nedräkning av 2016 års 24 bästa biopremiärer.
Nattens ögon gör sig påmind i årets två stora amerikanska skräcköverraskningar. Mike Flanagans Hush, om en döv författare som får sitt hem invaderat av psykotisk inbrottstjuv, skapar spänning och sympati av huvudpersonens hörselskada. Synfelet i Fede Alvarez Don’t breathe används mer komplext som både spänningshöjare och tankeväckande spegling av trångsynta representationsmönster. Tre ungdomar bryter sig in hos en blind ex-veteran som fått maffigt skadestånd efter att ha mist sin dotter i en bilolycka. ”Just cause he’s blind don’t mean he’s a fucking saint, bro”, konstaterar tjuvligans alfahanne. Repliken slår hål på den stereotypa mall som så ofta reserveras rollfigurer med funktionsnedsättningar (läs Laura Kremmels intressanta analys på skräcksajten Horror Homeroom) och lyckas samtidigt osäkra den annars så bekväma offer-och-förövare-uppdelningen.
Med vräkiga åkningar, kreativa vinklar och ett antal elaka ess i rockärmen etablerar Alvarez katt-och-råtta-lekens spelplan – en ruggig och nedgången villa vars nedsläckta, labyrintlika källare utnyttjas till fullo i filmens nervpåfrestande paradnummer. Miljön är mästerligt skräddarsydd för Stephen Langs oförutsägbara, hotfullt fysiska och skört grymtande PTSD-vålnad. En särskilt spermig scen fick mig att vilja skratta, skrika och spy på en och samma gång. Effektiv skräck, med andra ord.
2016 års bästa biofilmer:
19. Don’t breathe (Fede Alvarez, USA)
20. Systrarna (Hirokazu Kore-eda, Japan)
21. Hotellet (Kristian Petri, Sverige)
22. A bigger splash (Luca Guadagnino, Italien)
23. Heart of a dog (Laurie Anderson, USA)
24. Djungelboken (Jon Favreau, USA)
