Årsbästakalendern är vår nedräkning av 2016 års 24 bästa biopremiärer.
”Hello little bonehead. I’ll love you forever.” Även om titeln på Laurie Andersons essäfilm om kärlek, förlust och kommunikation är Heart of a dog är det kanske egentligen hennes eget hjärta som får filmen att pulsera. Sällan har fenomenet att förmänskliga sin hund framträtt så tydligt som i Anderson relation till sin Lolabelle. Hunden har en personlig tränare. Hon gör konst (tassavtryck i lera och abstrakta röda streck), och så småningom också musik. Det är ju saker som Laurie Anderson gör själv. Om Lolabelle får ut något av de här sakerna är väl inte vetbart, men hon ser ut att gilla pianospelandet. Och hundar gillar ju att vara med. Ibland sägs det att förmänskligande av djur är en form av djurplågeri. Jag har svårt att se det (fast det naturligtvis finns en gräns någonstans). Men längtan efter symbios med ett älskat djur, som lätt kan uppstå eftersom djuret inte talar men är mjukt och tillgängligt, perfekt för att projicera tankar och önskningar på, är dömd att vara förgäves åtminstone tills elektroder kan sammankoppla våra hjärnor på något sätt.
Anderson berättar i inledningen till filmen om en dröm, där hon hade sytt in Lolabelle i sin mage, och sedan födde ut hunden. Sedan lade hon sin panna mot hundens. Jag brukade en gång lägga min panna mot en hunds och föreställa mig att det skulle kunna råda en särskild sorts kommunikation mellan oss. Men hunden, Anjam, tröttnade fort och gick i väg. Den fruktansvärda sorgen efter henne varade i evig tid. Och Laurie Andersons film är inte minst ett sorgearbete efter Lolabelles död. Men bakom det finns också ett annat sorgearbete – filmen är tillägnad Lou Reed, Laurie Andersons make. Han gick bort 2013.
2016 års bästa biofilmer:
23. Heart of a dog (Laurie Anderson, USA)
24. Djungelboken (Jon Favreau, USA)
