François Ozon besöker årets upplaga av filmfestivalen i samband med att han tilldelas årets Visionary Award. På festivalen visas också hans senaste film Frantz: ett tyskfranskt efterkrigsdrama hämtat från screwballmästaren Ernst Lubitschs genreutflykt Den brustna melodien.
Filmen handlar om Anna (Paula Berger), en ung tysk kvinna, som strax efter första världskrigets slut förundrad finner blommor på sin stupade fästman Frantz (Anton von Lucke) grav. Och hon blir bara mer nyfiken när det visar sig att en ung fransman lämnat dem. Med Frantz frankofila läggning färskt i minnet – han älskade poeten Paul Verlaine och lärde Anna att recitera hans dikter på flytande franska – förmodas den unge främlingen vara en av Frantz vänner från sin tid i Paris innan kriget. Adrien (Pierre Niney), som han heter, skänker Frantz föräldrar stor tröst med historier om vänskapen samtidigt som hans närvaro börjar läka Annas brustna hjärta.
Niney ger Adrien spröda känsliga drag som påminner något om en ung Werthes eller kanske en Stefan Zweig-karaktär – det är en artists känslighet konstaterar hans moster. Skuldkänslorna över att ha överlevt Frantz ger honom dessutom en tafatt egocentrisk air som i mötet med Bergers självuppoffrande Anna slår an en melodramatisk spänning i filmens andra hälft.
Det är en i alla avseenden visuellt drabbande film vars svartvita foto i stunder kan kännas lite sobert, men när det i nostalgiska känslosvall och återblickar sömlöst övergår i matta färgbad är det en kontrast som effektivt underbygger filmens melodramatiska sentimentalitet. I övrigt minner färgerna om Édouard Manet vars måleri utgör ytterligare en av filmens frankofila referenser.
Frantz hör helt klart till festivalens höjdpunkter och mycket av dess storhet ligger i bedriften att inrätta sig i den mellanbreda kvalitetsfilmens led – en Oscarsstatyett för bästa icke-engelskspråkiga film är inget våghalsigt bet – utan att rätta sig efter dess konformitet.
https://www.youtube.com/watch?v=XO_z5BRsFnM
