I debuterande Sofia Exarchous Park samlas en grupp ungdomar kring Atens nedgångna och övergivna OS-by. Inför sommaren 2004 rustades staden upp inför de olympiska spelen för en nota som i nalkande kristider inte kunde framstå som annat än dåraktig. Till skillnad från Akropolis eller Delfis ruiner skulle OS-byn aldrig komma att vittna om någon storhetstid utan snarare om den ekonomiska kollapsen. I Park blir den till symbolladdad skådeplats för rastlösa och riktningslösa uppror i brytpunkten mellan barndom och vuxenliv.
I centrum står Dimitris (Dimitris Kistos). När han inte jobbar på marmorverkstad, ett jobb han fått på nåder av mammans nya kille, slår han dank i den ödelagda arenan eller pimpar tillsammans med lillebrorsan ut deras hund till hundägare i behov av en avelshane.
Bland ljusglimtarna i filmens annars blytunga känsla av hopplöshet hör brödernas korta stunder av oskyldig lek eller Dimitris romans med Anna (Dimitra Vlagopoulou). Men mellan den kollektiva, testosteronstinna förströelsen i OS-byn och Dimitris provokativa konfrontationer med turister (här dyker dogmedarlingen Thomas Bo Larsen upp i ett drucket gästspel) finns bara avgrunden inom synhåll.
Park är i många avseenden en mosaik över sakernas tillstånd. Filmens amatörskådisar övertygar ständigt framför en kamera som flackar lätt kring sina föremål, den där stativlösa hållningen som vi sedan länge lärt oss betecknar realism. Ackompanjerat av popmusik med skälvande rumslighet tar filmen samtidigt en genväg till spröda tonårskänslor, av att vilja bli sedd, av att bli tagen på allvar, av trånande och av besvikelse. Det är här någonstans filmen går isär, mellan distanserad socialrealism och orolig uppväxtskildring. Det är lovande, men framförallt synd att den inte lyckas vara båda. I mitten någonstans fortsätter ungdomarna sparka grus i på den ogrästäta arenan, rebeller utan syfte, men inte utan orsak.
