Medan vi lever är den första långfilmen i Sverige av den burkinske regissören Dani Kouyaté – och rapparen Adam Kanyamas skådespelardebut. Det är också första gången som vi får se en svensk spelfilm om hiphopdrömmar. Genom åren har det visserligen producerats flera dokumentärer, som biofilmerna Nabila och Mio eller webbserier om rappare som Linda Pira och Rosh, men talangutbytet mellan filmbranschen och hiphopvärlden har varit relativt begränsat.
Det är symptomatiskt att Dogges inhopp som snabbköpskassör i Guldbaggebelönade barnfilmen Förortsungar från 2006 är den mest framgångsrika rapparrollen.
Gonza från gruppen Advance patrol hade en biroll i Wallander-filmen Jokern år 2006 och Timbuktu dök upp som skötare i Emma Lemhagens Kronjuvelerna år 2011, men det är symptomatiskt att Dogges inhopp som snabbköpskassör i Guldbaggebelönade barnfilmen Förortsungar från 2006 är den mest framgångsrika rapparrollen.
Svensk hiphop har dock gjort avtryck på diverse ljudspår. Infinite mass framförde ”Shoot the racist” i Sökarna år 1993 och säga vad man vill om Paolo Roberto-rullen 9 millimeter från 1997 – filmens soundtrack var i alla fall ett försök att göra ett samlingsalbum efter amerikansk hiphopmodell. Utöver Infinite mass och Blacknuss medverkade bland annat rapduon Lil’ Pro & Chess (den senare kallar sig numera för Abidaz).
Att hiphop ackompanjerar filmer om förorten är såklart inte ett problem, men det blir stereotypiskt om alla förortsfilmer i sin tur handlar om kriminalitet.
Snabba cash går att betrakta som en mer lyckad och framgångsrik tematisk uppföljare till 9 millimeter, bägge filmerna skildrar kriminalitet i förortsmiljö och innehåller spektakulära rånkuppförsök. Enligt amerikanska genrekonventioner borde Jens Lapidus-filmerna därmed också begåvats med hiphopsoundtracks. Befriande nog fick istället artister som Axwell, Swedish House Mafia och Dada Life utgöra musikkuliss. (Det hindrade inte att skådespelare från Snabba cash snart började dyka upp som gangsters i svenska hiphopvideor.)
Att hiphop ackompanjerar filmer om förorten är såklart inte ett problem, men det blir stereotypiskt om alla förortsfilmer i sin tur handlar om kriminalitet.
Under det kommande året verkar det bli biopremiär för hela fyra svenska långfilmer med förorten som uttalad utsiktspunkt: Ivica Zubaks Måste gitt (på bio 18/11), Nikeisha Anderssons Para knas, Rojda Sekersöz Dröm vidare och Manuel Conchas Den enda vägen. I den sistnämnda filmen spelar för övrigt rapparen Lilleman, eller Daniel Cvetkovic som han kallar sig till vardags, huvudrollen.
Det är återstår såklart att höra om dessa filmer överhuvudtaget innehåller någon hiphop, men drygt 20 år efter att Latin Kings släppte Välkommen till förorten börjar svensk film så sakteliga öppna ögonen, med filmer av en generation filmskapare som berättar inifrån snarare än utifrån. Och det skapar i alla fall förutsättningar för att musiken kan användas som ett uttryck för en miljö, istället för att reduceras till en illustration av ett problem i kriminalfilmer.
