I Café society heter det att livet är en komedi skriven av en sadistisk manusförfattare. Ett lika sardoniskt som uppgivet konstaterande typsikt för Woody Allens många förmodade alter-egon. Den som vill kan också med lätthet projicera valda bitar av filmskaparens persona på Bobby Dorfman (Jessie Eisenberg); en ung judisk man från Bronx som söker lyckan i 1930-talets Los Angeles där hans morbror Phil (Steve Carrell) är en inflytelserik Hollywoodagent. Phil, som till en början knappt noterat systersonens närvaro, öppnar dörren för filmens triangeldrama när han introducerar Bobby för sin unga sekreterare och älskarinna Veronica (Kristen Stewart). Hon finner sig snart sliten mellan en giftasredo, blåögd yngling och en redan gift, äldre man.
Det är med påtagligt åldrad stämma Allen lägger ut scenen – en skimrande västkust han nostalgiskt liknar med technicolors glans. Ironiskt nog är Café society Allens första digitala långfilm. Veteranen Vittorio Storaros foto skimrar kanske inte alltid som gammaldags technicolor men erbjuder likväl en mättad och luxuös bild av trettiotalets Hollywood som i sina bäst ljussatta stunder tycks emulera en annan romantisk skildring av samma epok, Elia Kazans F. Scott Fitzgeraldfilmatisering Den siste magnaten. Liksom fotot är scenografin fin och rollbesättningen nästan klanderfri. Endast Blake Lively känns något vilsen – men så axlar hon också filmens mest otacksamma roll i egenskap av dess andra Veronica.
I sina sämsta stunder är Café society fylld med upprepningar och namndroppande. En gång i tiden brukade namnen betyda något mer – en antydan, ett skämt eller en parallell. Man skulle också kunna beskriva det som intellektuellt eller kulturellt inkluderande, ett sätt att skapa en gemensam referentiell kontext för publik och filmskapare. På senare tid har namnen allt oftare ekat tomt. I Café society återstår bara nostalgiskt torrfoder när Phil tjatar om Ginger Rogers hit och Howard Hawks dit, rings upp av RKO här och Louis B. Mayer där. I kontrast till det utmärkta fotot blir namndroppandet en lika poänglös som pliktskyldig hommage till Hollywoods klassiska era.
Vad som snart sjunker in är ett vemod och ett uttryck för kanske främst ungdomens missade chanser som trots många brister skänker Café society en bitterljuv kvalité.
Mer hemma är Café society i New York, där filmens sista akt huvudsakligen utspelar sig – till stor del bland cafésocieteten på nattklubben Les Tropiques som ägs av Bobbys gangsterbrorsa Benny (Corey Stoll). Men det är i anknytning till föräldrahemmet vi finner det birollsgalleri som utfodrats med filmens bästa repliker, skämt som faktiskt fungerar, och inte sällan med teologisk eller filosofisk klangbotten. Inte minst gäller det Bobbys mamma (Jeannie Berlin) som på jiddisch utbrister i uppgiven klagan vid varje förekommen anledning.
När sluttexterna plötsligt rullar känns det först som om Allen kroknat helt, bara tröttnat och inte förmått avsluta vad han själv envisats med att påbörja. Men vad som snart sjunker in är ett vemod och ett uttryck för kanske främst ungdomens missade chanser som trots många brister skänker Café society en bitterljuv kvalité. Kanske summeras den bäst av Bobbys svårmodigt intellektuelle svåger (Stephen Kunken) som efter Sokrates förkunnar att ett outforskat liv inte är värt att leva, för att lika snabbt konstatera att ett liv synat i sömmarna inte direkt är något fynd.
Allen tycks balansera någonstans däremellan, ovillig att sluta betrakta livet, men inte heller redo att syna det fullständigt. Resultatet är svamligt, ofta uddlöst och aldrig oumbärligt, men ändå innerligare och angelägnare än på länge.
