Mansfield park och Övertalning. De båda Austenromanerna ska man läsa enligt Audrey, den enda sympatiska rollfiguren i Whit Stillmans debutfilm Metropolitan – en film som ofta jämförs med just Jane Austen. Likheten med Austen är uppenbar i denna närmast sociologiska studie av seder och moral i en grupp av överklassungdomar på Manhattan.
Att Stillman till slut skulle göra en egen Austenfilmatisering kommer alltså inte som någon överraskning. Men i stället för ännu en adaption av någon av de välbekanta romanerna valde han att bearbeta ett mindre känt stycke text: Lady Susan. Damen i fråga, spelad av Kate Beckinsale, är ett rovdjur i det sena sjuttonhundratalets engelska småadel, en glad änka på jakt efter feta byten i form av välbärgade, tillgängliga karlar åt sig själv och sin dotter (vars själsliga lycka är henne helt likgiltig, eftersom hon inte bryr sig om andras känslor och inte förstår sig på andra känslor än de som handlar om kroppslig och annan materiell behovstillfredsställelse).
Filmen inleds med Henry Purcells underbara ”Music for the funeral of Queen Mary”, ett ståtligt och ödesmättat stycke musik som blir ironiskt genom att användas här, mot bakgrund av Lady Susans hastiga uppbrott från herresätet Langford, där hon varit alltför flörtig mot Lord Mainwaring. Rollfigurerna presenteras efter hand, stillastående och rakt framifrån, med komiska texter som framför allt anger deras inkomst och äktenskapliga status.
Love & friendship är en satirisk titel på en sedekomedi vars huvudperson behandlar varje person som ett medel snarare än ett mål i sig. ”Får den där kvinnan alltid som hon vill?” klagar en av filmens rollfigurer, och jo, det får hon. Ty hon förmår alltid spela sina kort rätt och manipulera omgivningen – i synnerhet män – till att agera på de sätt som är till hennes fördel. Det är plågsamt men också roligt att följa framfarten. Det cyniska intrigerandet för dock fram till ett slut i relativ harmoni. Lady Susan må vara skandalös men hon är inget hot mot den sociala ordningen.
Romanen Lady Susan är en brevroman, och inte bara på det sättet påminner berättelsen om brevromanen Farliga förbindelser av Choderlos de Laclos, och de båda filmatiseringarna av den (Farligt begär av Stephen Frears och Valmont av Milos Forman). Precis som Laclos Madame de Merteuil är Lady Susan en intrigant person, som överskrider gränserna för vad som går an socialt och sexuellt. Båda gör på sitt sätt uppror mot det begränsade svängrum de har som kvinnor. Men detta är en komedi och där de Merteuil är direkt farlig för sin omgivning, framstår Susan i Love & friendship i ett löje. Samtidigt spelar ekonomi en betydligt större roll här. Susans brist på egen förmögenhet finns hela tiden i bakgrunden för henne agerande.
I möten med sin amerikanska väninna, spelad av Chloë Sevigny, är huvudpersonen fullständigt farsartat öppen med sina planer och intressen. Här finns i all ironi en sann vänskap. Hjärtligt hoppas Susan att väninnans betydligt äldre make (spelad av Stephen Fry i en så liten roll att hans medverkan är rent slöseri) ska ta och trilla pinn så att mrs Johnson, som Sevignys rollfigur heter, ska kunna leva sitt liv i frihet. Vilket förvisso pekar mot villkoren för en äventyrlig, ståndsmässigt gift kvinnas liv under denna tid.
Farsartad är också den man Lady Susan till att börja med utsett som lämplig make till hennes dotter. Sir James, spelad av Tom Bennett, påminner inte så lite om Monty Pythons ”upper class twits of the year”, klumpig, larvig och trög, det pinsamma inslaget i varje sällskap. ”Hilarious!” har amerikanska kritiker utropat om honom och om filmen. Ja, den är rolig, men i mina ögon får den aldrig riktigt liv. Den är snarast som ett löfte om något som sedan glöms eller slarvas bort. Slutet kommer plötsligt, och är inte riktigt integrerat i resten av filmen. Det något elliptiska berättandet kommer sig av att formen av brevroman i viss mån är bevarad i filmen, litegrann till dess nackdel. Komisk och elegant men lite ofullgången, blir mitt omdöme.
