”I had av vision of this serpent-like embrace around the earth, like a snake coiled around an egg”, sade Brendan Perry i musikduon Dead Can Dance, om deras klassiska album The serpent’s egg som kläds av en bild på den slingrande floden, omsluten av intensivt grönt. Det var inte Ingmar Bergmans skrämmande ormägg från 1977 han talade om.
Inte heller i Ciro Guerras Embrace of the serpent är ormen ond. Att omfamnas av ormen är enligt amazonsk mytologi det upplysta tillstånd som uppnås genom att inta yagé, en psykedelisk brygd som innehåller den helande växt filmens vita upptäcktsresande letar efter. Men Amazonfloden själv är också en manifestation av den stora överjordiska anakonda som enligt ursprungsberättelsen flög ner till jorden och förde med sig mänskligheten.
Guerras film har ett motsatt perspektiv gentemot det som Werner Herzogs storslagna Amazonasfilmer Aguirre – Guds vrede foch Fitzcarraldo representerar. De vita männens vansinniga drömmar som är Herzogs centrum leder dem till en kamp för att tvinga ormen till underkastelse. I Embrace of the serpent måste de vita männen – två vetenskapsmän som färdas längs floden med flera decennier mellan sig – låta sig omfamnas av ormen. Deras vägledare shamanen Karamakate försöker lära dem drömma ormens drömmar.
Båda regissörer är outsiders i djungeln, och inte heller Guerra undgår exotifiering med sin ”ädle vilden”-stereotyp. Men där Herzogs framfart följdes av anklagelser om exploatering har Guerra inriktat sig på samarbete med och ödmjukhet inför djungelns nuvarande kulturer, och de spillror av dem som finns kvar i det omgivande samhället.
I en berömd intervju spottar den tyske regissören hätskt ut att Amazonas är en oanständig och grym plats som lämnats ”ofullbordad av Gud”. Kontrasten mot Guerras uttalanden om filminspelningen som en positiv, omvälvande och djupt lärorik erfarenhet kunde inte ha varit större. Ändå förenas filmerna av att de gör åskådaren överväldigad av drömmar – och mardrömmar.
