Några filmer att inte missa under Way out west:
Speglingar av Sara Broos. Dokumentär, Sverige 2016.
Måste ses. Ett intimt, vackert och nyanserat porträtt av ett mor-dotter-förhållande.
B-movie: Lust & sound in West-Berlin 1979-1989 av Jörg A. Hoppe, Klaus Maeck, Heiko Lange. Dokumentär, Tyskland 2015.
För den som vill vandra runt i ett Berlin präglat av dekadens, kalla kriget och otroligt bra new wave-musik.
Bortom Lampedusa av Gianfranco Rosi. Dokumentär, Italien 2016.
Årets Berlinvinnare och ett starkt porträtt av svåra villkor som existerar runt omkring oss och som människor på flykt upplever varje dag.
Medan vi drömde av Andreas Dresen. Fiction, Tyskland 2016.
Tyskland. Tyskland efter murens fall. Techno, nynazism, vänskap och anarkistisk energi.
Skörheten av Ahang Bashi. Dokumentär, Sverige 2016.
Filmen är – som titeln antyder – skör och poetisk men också varm, mänsklig och modig. Den blottar rädslor och diskuterar vissa elementära mänskliga villkor, men opretentiöst och med en stor dos värme. Ahang Bashi gör här en gripande och intim filmdagbok med utgångspunkt i hennes panikångest. Hon letar efter svar och försöker förstå om, och i så fall varför, hennes tillstånd är kopplat till hennes förflutna.
Homo Sacer av Lode Kuylenstierna. Dokumentär, Sverige 2015.
Kuylenstijernas film rullar ut en mångbottnad historia framför oss. Filmen är lika mycket en detektivberättelse i Paul Austers anda och en lågmäld kommentar på den digitala samhällsutvecklingen som under en bråkdelssekund skapar offer och förövare framför våra ögon. Källkritik hinner man inte med. Den ytliga och snabba medieblicken verkar ha tagit över den dömande och utpekande rollen från det romerska rättsystemet.
Mamma vet bäst av Mikael Bundsen. Kortfilm, Sverige 2016.
En tagning, riktigt bra skådespeleri och alltid aktuellt ämne.
Man får däremot missa:
The Jam: About the young idea av Bob Smeaton. Dokumentär, Storbritannien 2015.
Tjatigt, utan distans och alltför okritisk – ett långt fanporträtt.
Cowspiracy av Kip Andersen, Keegan Kuhn. Dokumentär, USA 2015.
Filmen finns på Netflix för den som prioriterar musik framför rörliga bilder på festivalen. Andersen försöker härma Michael Moore med sin något ironiska röst och vilja att lyfta fram vissa nedtystade ämnen, men filmen når inte upp till Moores höjder, trots det intressanta och viktiga temat. Kip Andersen kommer till Way out west för att tala om sin film.
