Det lär finnas upp till tio miljoner amerikaner med erfarenhet av tillvaro i en sekt. Det motsvarar ungefär Sveriges befolkning. De flesta rörelser är små, i USA liksom i Sverige. Och även om det kanske inte syns någon särskild massrörelse på frammarsch gör internet att fler grupper kan göra sig hörda till en ständigt växande mängd människor. Ett fragmenterat informationssamhälle där var och en blir salig i sin virtuella community. Eller faktaresistens som den nyligen kallats i en bekymrad mediedebatt.
Snarare än ett nät kan internet te sig som en stor ögrupp, där det visserligen finns trafikförbindelser mellan öarna men där varje ö har sin egen kultur, sina egna trosuppfattningar. Kanske finns det ett fastland någonstans som representerar majoritetskulturen. Men många öar vänder den ryggen, och definierar sig själva i motsats till den eller åtminstone inslag i den. Öborna håller sig för sig själva, de bygger upp egna trossatser och terminologier och har sina egna auktoriteter. Vi har en förintelseförnekar-ö, en rasist-ö, en konspiracist-ö och en IS-ö, till exempel. Konspiracistmiljön jämförs ibland med en sekt. Det är förstås inte riktigt korrekt. Men sekten kanske kan fungera som en förhöjd bild av en grupp människor vars verklighetsuppfattning och kanske värdesystem på ett hotfullt eller åtminstone skrämmande och oåtkomligt sätt står i strid med vad som gäller i samhället i övrigt.
I andra säsongen av serien The following uppges antalet sekter i USA vara runt fem tusen. Det stämmer ungefär med uppskattningssiffror jag sett på andra håll. Den som gör uttalandet i serien är själv en sektledare som beklagar sig över svårigheten att göra sig bemärkt i den stora konkurrensen. Hans lösning är att börja döda människor. Snart blir han dödad själv, av seriens antagonist Joe Carroll som macbethskt tar över verksamheten. Sekt-temat som fanns redan i seriens första säsong exploateras maximalt i den andra. Serien, som började sändas 2013, är bara ett exempel på vad som tycks vara en växande fascination för temat under 2010-talet. Särskilt i USA.
På svenska biografer har vi sett Paul Thomas Andersons The master och suggestiva Martha Marcy May Marlene. Tillsammans med en hel rad mindre kända filmer skapar de en kritisk massa. Nu har det blivit ett huvudtema med nya HBO-serien The path. Samtidigt är författaren Brett Easton Ellis i färd att göra regidebut med serien The deleted, också det en sekthistoria.
Det finns sektfilmer på andra breddgrader men i USA handlar det om en tydlig trend. Är det fråga om en specifikt amerikansk problematik?
Alla exempel är amerikanska, till och med i den svenska tv-serien Modus handlar det om en amerikansk sekt. Det finns sektfilmer på andra breddgrader men i USA handlar det om en tydlig trend. Är det fråga om en specifikt amerikansk problematik? Amerikanska trender och fenomen blir våra på grund av den amerikanska politiska och kulturella dominansen, men behöver inte betyda samma saker här som där. Varför är det populärt med sektfilm just nu?
Filmkritikern och sociologen Siegfried Kracauer analyserade i boken From Caligari to Hitler år 1947 Weimarrepublikens film i ljuset av Hitlers maktövertagande. I filmerna tyckte han sig kunna se fröet till den tyska fascismens triumf. Kracauer hade placerat in dagens sektfilmer under kategorin ”tyrannfilm” i sin taxonomi. För honom utgjorde filmer om tyranniska auktoritetsfigurer – som doktor Caligari i Doktor Caligaris kabinett från 1920 – omedvetna gestaltningar av det tyska folkets begär efter en dominerande ledare; ett begär som kulminerade i Hitlerkulten.
Helt uppenbart är det ett tema som fascinerar här som där, nu som då, med sina gestaltningar av makt, underkastelse, familj, identitet, övertygelser och moral. Trenden behöver nödvändigtvis inte ha med verkligheten just nu att göra, några av filmerna relaterar också till gårdagens rörelser. The sacrament bygger entydigt på det katastrofala slutet för medlemmarna i Folkets tempel, när över niohundra personer dog i ett framsuggererat och orkestrerat massjälvmord i Guyana 1978. Verkligheten överträffar som så ofta dikten, då antalet dödsoffer i filmen ”bara” uppgår till runt 176.
Liksom Jim Jones, ledaren för Folkets tempel, kallas ledaren i The sacrament ”Father”. Så gjorde även Jim Baker, alias Father Yod, ledare för Source family (föremål för en dokumentär från 2012 med samma namn) som också var verksam på 1970-talet. Både på film och i verkligheten bygger sekten inte sällan på en (ultra)patriarkal familjestruktur, där patriarken har fri sexuell tillgång till de kvinnliga medlemmarna. I Apocalyptic är den ende mannen, Michael, far till alla barn. Mer traditionell till strukturen är familjen i Red state, där det fanatiskt homo- och sexhatande, skjutglada religiösa sällskapet helt enkelt utgörs av tre generationer av samma familj.
”They put family over the individual”, säger kultexperten Debra Parker i första säsongen av The following. Hon har själv vuxit upp i och rymt från ett trångsynt trossamfund. Uttalandet blir ironiskt då både antagonisten och ”sektpappan” Joe Carroll, och FBI-protagonisten Ryan Hardy får sägas vara misslyckade som familjebildare. Det är ironiskt också för att den ideologi som författaren och litteraturvetaren Carroll predikar är en romantisk vägran av kollektiva ideal till förmån för uppbyggandet av en egen ”moral code”. Hans egen innefattar alltså ett bejakande av lusten att döda. De anhängare som samlas runt honom har alla brutit mot samhällets kraftfullaste tabu – det som säger att vi inte får döda. Samtidigt underordnar sig alla Joe och uppfyller hans önskningar. De kan till och med offra sina liv för honom. Familjeidealet i samband med sekter innebär underkastelse under en patriark, eller annan ledare (i Sound of my voice är det en kvinna, i Faults en könlös varelse). Underkastelsen åstadkoms som regel genom meningslösa förnedrande fysiska eller psykiska uppgifter och övningar – eller ren tortyr, som i Colonia. Vi känner igen schemat av sadism varvat med ”tröst”, tillgivenhet och beröm som åstadkommer nedbrytandet av en personlighet. Tankarna kanske går till militären, både vad det gäller formandet av soldater och behandlingen av fångar.
Men det finns oftast inget riktigt attraktivt alternativ utanför kultvärlden heller. ”Vanliga” familjer och relationer utanför sektvärlden är också dysfunktionella. Fadern i föräldraparet som kidnappar dottern från sekten i Faults för att avprogrammera henne presenteras som en buffel och det antyds att han har förgripit sig på henne. Martha i Martha Marcy May Marlene blir inte precis bemött med villkorslös kärlek hos systern hon tar sin tillflykt till när hon rymmer från sekten. Även där ställs hon inför krav på vad som kan tyckas meningslösa beteendemässiga korrigeringar för att accepteras.
Om sektfilmerna visar ett slags monstruösa familjebildningar under ledning av en Fritzl, mardrömsvisioner av idealfamiljen under den gode patriarken, så är de fel svar på ett sökande som utgår från reella behov. Familjen, i USA än mer än i Sverige, är den samhällets enhet som ska förse oss med materiell och känslomässig trygghet, men hur säkra är de här små människobehållarna egentligen – och vad kan hända där vi är fullständigt utlämnade åt varandra? Sekten i förhållande till familjen är mer av samma, inte någonting annat. Fritzl-figurer återkommer i de närbesläktade filmer som handlar om instängdhet, som Room och 10 Cloverfield lane. Fritzl har bröder över hela världen, men instängdhetstemat handlar kanske om något mer. Aase Berg skrev nyligen i DN om hur samhället uppmuntrar infantitilitet och ”sektliknande familjesammanhållning”. Jag påstår inte att de instängda kvinnorna själva sökt sin situation, men i fråga om sekter finns rimligen impulsen hos den som söker sig till dem att leva ett liv där ansvaret ligger på någon annan. Samtidigt kan motivet av instängdhet också tyda på en frustration och ett motsatt behov av större utrymme.
The following är en raffinerad och, åtminstone i fråga om första säsongen, genuint otäck serie som bygger på tre olika skrämselmotiv: sekt, terrorism och seriemord. Idén med en sekt uppbyggd av mördare kring en seriemördare kan tyckas overkill men fungerar förvånansvärt bra och ligger på en lagom obehaglig nivå. Här finns i alla fall en tydlig gestaltning av en grupp vars värdesystem är inverterat gentemot det omgivande samhället. Att fel blir rätt och att kommunikationen med omgivningen upphör att fungera är ett gammalt välanvänt motiv.
Vi har samma mekanism i The purge-filmerna som utspelar sig under en dag på året då det är tillåtet och till och med uppmuntrat att döda. Ett slags PCP-variant av Bakhtins karnevaleska ideal. Bakhtin lyfte fram den medeltida karnevalen, ett slags undantagstillstånd då den sociala ordningen vändes upp och ner, som ett subversivt ideal. Under karnevalen förlorade prästerskap och överhet sin makt vilket var frigörande för de maktlösa. Men här handlar det om en helvetisk form av normbrott. Kan det bli mer skrämmande än en grupp människor som sluter sig samman och dödar för dödandets skull? Skräcken för samhällets, och de gemensamma värderingarnas sammanbrott. Den isande känslan av att någonstans tittar någon på, säg, brutala IS-filmer av avrättningar och blir lockad att ansluta sig.
Västvärldens stora mardröm om ”barbarerna vid grinden” (med den rasism den innebär) reser sitt huvud. Men i The following finns inte någon form av ”andrafiering”. Det skulle i så fall ligga i en viss lutning åt kultiverad överklasskultur, tänk Hannibal Lector. Seriemördaren Joe Carroll har brittisk accent och är utbildad vid Oxford.
En annan form av olustig normupplösning finns i det gemensamma självmordet, ett annat huvudmotiv inom sektfilm. Apocalyptic, The sacrament, Children of sorrow, The invitation och The veil spelar på detta tema. Här finns det ledande personer som manipulerar flocken till att tro att de undviker en domedag av något slag eller att de ska resa bort till ett bra ställe någonstans. Också barn släcks ut med lite spetsad saft som om det vore en vanlig nattvard. Utanför USA finns det än mer chockerande exempel, till exempel den japanske regissören Sion Sonos 00-talsfilmer Suicide club och Noriko’s dinner table. Det är väl tveksamt om de kan kallas sektfilmer, men bilderna av fullständigt oberörda flickor som kastar sig ut som en fågelflock utan vingar hör också till gestaltningarna av inverterat värde. Vi har en överenskommelse om att rädda och bevara liv, och att människor med självmordstankar ska behandlas och förhindras att ta sitt liv. Att just ungdomar som snart ska börja upprätthålla samhället bekymmerslöst hoppar av livet som om det vore en småsak är starkt utmanande för vår outtalade överenskommelse om att livet är värdefullt. Skulle ett samhälle där den grundvalen inte finns vara möjligt att uthärda?
En möjlighet för representationerna av självmordssekter kan förstås helt enkelt vara en underström av dödslängtan. Det är en oroväckande tanke. Att släppa taget, att ge upp, att lägga sitt öde i någon annans händer. Eller att hylla döden som en port mot något annat, något som livet tydligen inte kan mäta sig mot. En kracauersk analys kanske har sina poänger, men de skulle inte vara positiva.
Om Kracauer hade rätt i sitt antagande om filmens förutseende förmåga så finns det anledning till oro.
Det intressanta med The path är förmänskligandet av sekten och medlemmarna – vid sidan om lögnerna, manipulationerna och föraktet mot yttervärlden finns ett slags genuin andlighet. En ambivalens och en öppen dörr i riktning mot det övernaturliga finns också i både Sound of my voice och Faults. Vad betyder i sin tur detta? Längtan efter det genuina släpper inte taget. Osäkerheten skulle kunna skapa en fruktbar gråzon, den öppnar dörren till en osäker tillvaro utanför det schackrutiga. Men det behöver inte vara så. Ambivalensen kan också fungera som en snuttefilt för en mer eller mindre troende publik. Och då tänker jag, måhända fördomsfullt, att det är den amerikanska publiken vi talar om.
Men går det ens att göra ett psykogram över USA med hjälp av den här sektrenden à la Kracauer? Det är tveksamt och att göra analogier med Weimarrepubliken har varit populärt länge nu. Men visst passar en figur som Donald Trump, ett slags enmansshow som spelar på människors fördomar och rädsla, i rollen som auktoritär ledare. Om Kracauer hade rätt i sitt antagande om filmens förutseende förmåga så finns det anledning till oro. Å andra sidan verkar faktiskt de auktoritära och intoleranta rörelsernas återkomst mest märkbar på europeisk mark. Men i vilka filmer framgår det?
