Film: En vansinnig idé
Regi: Robert Guédiguian
År: 2015
Land: Frankrike
Speltid: 134 minuter
Bio: 1 juli
Den 15 mars 1921 skjuter armeniern Soghoman Tehlirian ihjäl turken Talat Pascha på öppen gata i Berlin. Under den uppmärksammade rättegången erkände Tehlirian att han dödat Pascha, men framhöll att han varken kände någon skuld eller betraktade sig själv som en mördare i och med Paschas roll i det folkmord på armenier som inleddes 1915.
När den franske regissören Robert Guédiguian i En vansinnig idé åter närmar sig sina armeniska rötter inleder han filmen med Tehlirians berättelse. I en lång svartvit prolog, lika elegant som övertydlig, görs inget avkall på att det här är en film som är lika idé- som handlingsdriven. Under Tehlirians rättegång får vithåriga tyska män klia sig i huvudet och beklaga sig över de koncentrationsläger och det folkmord som drabbat det armeniska folket – något sådant fasansfullt, sammanfattar de, får aldrig upprepas i modern tid.
Den som såg L’armée du crime år 2009, Guédiguians skildring av den franska motståndsrörelsen, minns kanske att den armeniske poeten Missak Manouchian där påpekade att Hitler 1939 retoriskt frågade vem som längre minns armenierna.
Samma år som Tehlirians hämndaktion författade den tyske tänkaren och kritikern Walter Benjamin Försök till en kritik av våldet. Tehlirians berättelse tangerar Benjamins frågeställning: kan våld utgöra ett försvarbart medel till ett rättfärdigt mål? För att närma sig ett svar använder Benjamin distinktionen mellan naturrätt och ett positiv rätt. Enligt naturrätten legitimerar ett rättfärdigt mål våldsamma medel medan positiv rätt använder medlens legalitet för att bedöma målets legitimitet. Den senare är starkast förknippad med den moderna rättsstaten. Men dels är Benjamin kritisk till sådana direkta samband mellan mål och medel, dels är han misstänksam mot lagen i sig och kanske särskilt det våldsmonopol som medföljer.
Samma år som Tehlirians hämndaktion författade den tyske tänkaren och kritikern Walter Benjamin Försök till en kritik av våldet.
Rättegången som skildras i Guédiguians film är ett illustrativt exempel på när positiv rätt har utmanats av naturrätten. Tehlirians öde berörde juryn till sådan grad att han frikändes och firades som en armenisk folkhjälte. Hannah Arendt har bland andra belyst hur den noga beräknade uppmärksamheten kring rättegången, trots utfallets ovisshet, användes av en statslös etnisk grupp för att uppmärksamma de brott som begåtts mot dem och hur en av de principiella brottslingarna, Pascha, undsluppit rättvisan. Det om något ter sig som den typ av våld Benjamin menade att staten fruktar på grund av sitt lagstiftande potential.
I En vansinnig idé används Tehlirians berättelse både som kontext och kontrast till 1970-talets terrorvåg. Guédiguian, som ofta skildrat armenisk diaspora och Marseilles arbetarklass, har förlagt delar av filmen till den franska hamnstaden. 70-talet lider mot sitt slut när den turkiske ambassadören i Paris tar till med krafttag och hotar packa sin väska om fransmännen tillåter Marseilles armenier att demonstrera på minnesdagen för folkmordet. När franska myndigheter lystrar blir det starten på den unge Aram Alexandrians (Syrus Shahidi) radikalisering.
Arams generation idoliserar Tehlirian och de ”hämnare” som under 1920-talets början avrättade individer som hölls ansvariga för folkmordet. Till sina föräldrars sorg går Aram med i terroristgruppen ASALA medan han å egen sida anklagar föräldrarnas generation för passivitet. Men när den oskyldige fransmannen Gilles (Grégoire Leprince-Ringuet) allvarligt skadas i Arams första bombattentat sås fröet till ett tvivel – rättfärdigar målet verkligen alla medel? Gilles bestämmer sig efter att på sjukhuset besökts av Arams mamma (Ariane Ascaride) för att söka upp sin bödel, som i sin tur tagit sin tillflykt till Beirut där falanger inom ASALA vill eskalera våldsvågen till kostnaden av fler oskyldiga offer.
Det är ofta pratigt och nära till texttunga paralleller samtidigt som bildberättandet är sparsmakat och klippningen ibland väl släpig. De främsta undantagen är filmens centrala våldshandlingar, när Tehlirian trycker av sin pistol och när explosionen slungar Gilles av sin cykel i slowmotion till sångerskan France Galls stämma.
Guédiguian vill med ett citat lånat från den israeliske författaren David Grossman göra gällande att de viktigaste momenten i historien avgörs i våra hem snarare än i palats eller på slagfält. I det avseendet misslyckas filmen. För även om Gilles inte motiveras av hämnd i sitt sökande efter Aram, utan finner en förståelse för armeniernas situation i familjen Alexandrians hem, drivs historien på av estetiserade våldshandlingar.
Filmen lyckas bättre med är att inrätta våldet i en etisk gråskala som för tankarna till Benjamins kritik – här ryms med andra ord både en skepsis mot statlig positiv rätt liksom en medvetenhet om naturrättens våldsbejakande baksida. Även om det inte räcker för att utplåna alla band mellan mål och medel skapar det en spännande tvetydighet som håller intresset uppe för en annars lite långsökt historia.
